I huvudet på Rojsdotter

Åsikter, tankar, vardag & fest hos familjen Rojsdotter-Lundqvist.

Prövningarna är många och stora

Kategori: Allmänt

Oj vilken intensiv första månad och den är inte ännu riktigt över. Snön faller i massor men vi har faktiskt varit ute varje dag! Minst en timme! Så det löftet måste jag nog säga att vi hållt. Det ska dock tilläggas att den sista veckan har varit lite knackig så vi har fått dela upp timmen och igår fick vi inte till det. Alla är mer eller mindre sjuka. Värst är nog Edvin och Kalle, sen Ellen och sist jag som känner mig ganska pigg trots sömnbrist och en liten, fjuttig förkylning (Det där får jag säkert äta upp nu...). Ingen är däckad men alla är lite vissna. Ellen har ju varit ordentligt sjuk med öroninflammation i november och sedan en förbannad hosta sen dess. Den har ju såklart hoppat på både Edvin och Kalle. Edvin har också varit dunderförkyld men börjar pigga på sig nu men istället börjat matvägra, skriker och gråter som en stucken gris varje måltid och det är ett rent helvete att mata honom. Ett ton tålamod behövs varje gång man tar fram haklappen. Ingen har lyckats klura ut vad det är som gör honom så vansinnigt arg och ledsen men det har hållt på ett par tre veckor nu.
 
Vi har ju det stora privelegiet att vara hemma båda två just nu och det har vi försökt att utnyttja rätt bra genom att umgås mycket med barnen (Ellen har varit en del på dagis men också fått komma hem tidigare och vara hemma lite mer än annars. En del pga hosta och lite feber men en del för att vi velat göra något kul tillsammans.) äta massor med god mat och utforska närområdet till fots på våra dagliga promenader. Vi har tittat på många områden vi tidigare bara som hastigast sett när vi kört förbi med bilen och den senaste tiden insett ännu mer vad fint vi bor och vad mycket roliga hus det finns. Strandpromenaden vid Hässelbystrand var jättevacker, även så här års och det finns ett jättefint kvarter bakom centrum som har jättecoola femtiotalshus.
 
 
 
Bilderna är från strandpromenaden och den fick jag njuta på egen hand med en sovande Edvin i vagnen medan Ellen och Kalle var på Grimsta IP och åkte skridskor. Annars har vi varit på promenad i Nälsta, Vinsta, Blackeberg och vi har åkt pulka i de flesta backar kring vårt eget område och även vid Hässelby slott. En fredag tillbringade vi på Andys lekland. Det var uppskattat av både Ellen och Edvin faktiskt.
 
 
Bollar är så himla runda och hala. Det bara far i väg när man ska ta dem. Förbenat också...
 
 
Ellen åkte massor av ruschkanor och fick en rejäl stöt. Det var i sig ingen kul upplevelse och det blev lite gråt och tröst innan det lektes vidare men som tur var så avskräckte det inte henne från att åka igen. Och igen.
 
 
Eddie lekte lite mer försiktigt i lilla lekhörnan men även han åkte ruschkana. Sittande i pappas knä var det helt ok.
 
Mitt köpstopp har varit lite svårt att hålla. Räknas grymt prisnedsatta böcker i matbutiken? I så fall har jag inte hållt mitt löfte, tyvärr. Jag kunde nämligen inte låta bli att köpa en vegetarisk kokbok och en Leif GW Persson-bok för 20/15 kr styck på Coop Konsum häromdagen. Kokboken kommer jag att ha jättestor nytta av och den andra var mest för att vi sett en tv-serie i tre delar nu som GW skrivit manus till och då insåg jag att jag gillade det. Skarpt. Varför har jag inte läst någon av hans böcker!? Och plötsligt, två dagar efter så ligger den bara där. Boken. Jag tog det som ett ödesnyck och ryckte åt mig ett exemplar. De andra i familjen har ju inte avlagt köpstopps-löftet men har ändå hållt fanan högt tycker jag. Vi har lånat en vinteroverall till Edvin och det kändes toppen faktiskt att inte behöva köpa en, nu när han snart växer ur även denna. Bättre att vänta till nästa vinter. Ellens dito föll isär på flera ställen då den var lite kort i rocken. Jag lagade med nål och tråd, tvättade den och la undan den åt hennes bror. Själv fick hon en ny för endast 150 kr. Ett riktigt kap för en ny och fin overall ( och då helt ok inköp ansåg alla i familjen efter att ha diskuterat både ekologi, miljöbesparande och ekonomi m.m.) i en neutral färg som även bror kan ärva om den håller så länge. Kalle har inhandlat en begagnad kontorsstol då den han hade ger honom både nackvärk, ryggont och är fel för armar och ben. Den "nya" hittades på blocket och hämtades i går. Den gamla ska vi ev. ha till barnen eller så skänker vi den vidare. Vi får se. 
 
När vi ändå är inne på shoppande så kan vi väl erkänna att även Ellen och Edvin har shoppat. Då för egensparade slantar. Vi var på IKEA och tittade på den där stolen som vi sedan hittade på blocket och då hittade Ellen en fin liten docka i tyg. Den köpte hon själv för pengarna i sparbössan (som hon hade med sig till Coop för att hon skulle få köpa sig lite fina leksaker/saker då hon varit duktig och tagit blodprov hos doktorn tidigare på dagen) och den kostade 19 kr. Hon köpte även en flaska med någon juice (Det var älskade, älskade FROST på bilden samt en överraskningsask med på flaskan.) två hårband med Hello kitty som hon menade att det kunde hon väl få köpa nu när hon betalar själv. Mamman vek sig surt och okejade! Samt en rosa skärtlapp som hon ska ha och åka på i Umeå. (Bra platsmässigt när vi ska packa bilen, så det okejades också!) Allt var saker hon bestämde själv och betalade själv i kassan. Sofias (en dagiskompis) mamma satt i kassan och hela grejen blev både pedagogisk, kul och bedårande sött att se. Krona för krona sögs upp av mynträknarmanicken. Sen fick hon sin lilla bärkasse med saker och gick stolt till tuggummimaskinen där hon skruvade fram ett döckligt grönt, stort runt tuggummi som hon sedan tuggade på i kanske fem minuter. Sen var det roliga slut. Lilla Edvin förälskade sig i en grön drake (som det var nedsatt pris på, passande nog) på IKEA och det räddade ju den "promenaden" och han fick därför behålla draken. Detta också för att Ellen fått köpa så mycket saker. Alla glada och nöjda. Även jag som lyckades lägga tillbaka både skärbrädor, ljus och snygg vas. 
 
Vad mer har vi gjort? Jag har varit mer kreativ också! Som ju också var en löfte. Har bokat in mig på en kurs i måleri i morgon och jag har stickat en mössa åt Kalle.  Så jag tror faktiskt att jag hållt de flesta löften men ett stort har jag/vi (för där är faktiskt även Kalle med och lovar) falerat på katastrofalt. Maten! Det är jättesvårt att hålla sig till säsong, ekologiskt och närodlat. Vi äter massor av vegetariskt och försöker att handla det mesta så sunt och bra vi kan men det är vansinnigt dyrt och svårt att variera sig om man bara får äta morötter och kål, som dessutom inte är så jättenära odlat, så här på vintern. Så vi gör så gott vi kan och har råd till men vi håller inte måttet, det erkänner jag. Det har blivit billig mango, ickeekologiska grönsaker och även annat som inte varit helt enligt planerna. Jag säger såhär; Vi behöver en inkörsperiod och det kommer se mycket bättre ut så fort tjälen gått ur marken och vi kan börja odla och handla på ex. Hästa/ Ekerö. Ha tålamod med oss! Vi gör så gott vi kan, nästan! hela tiden. Men vi är tyvärr inga änglar. Inte ännu!
 
 
Nu ser vi fram emot sista lediga veckan för min del. Den ska spenderas i Sundsvall och Umeå. Vi ska hälsa på goda härliga vänner, bo på hostel och vi ska upptäcka massa kul saker. Sen väntar allvaret efter det. Jag startar min "åtgärd" den 3 februari. Då ska jag börja på nåt ställe i Vinsta där många andra arbetslösa och jag antagligen ska mötas och ge varandra inspiration till att söka och få jobb. Ni hör hur positiv och uppmuntrande jag låter va?! Mmmm, jag är jättepepp.... not! MEN jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte gå ner mig och bli bittrer även om dessa "kurser" sällan lett mig till annat än besvikelser och bekymmer. Nåväl, det blir nog bra. Ska bli skönt att få komma iväg, få rutin på vardagen och vem vet, kanske leder det mig till mitt drömjobb. Hoppas måste jag ju!
 
 
 

Ett hållbart liv, en hållbar framtid

Kategori: Tänkt om!

Ganska länge nu har jag funderat kring detta med miljön, vår planet, vårt eget levene och på självhushåll. I kanske 15-20 år har tankarna funnits där och de sista fyra-fem åren har tankarna snurrat runt extra mycket. Jag har en ganska stark längtan efter att få sköta om mitt eget, i mycket större utsträckning än vad jag gör idag. Jag lever egentligen inte mitt liv som jag riktigt vill göra. Eller, jag både lever som jag vill och inte. För att säga att man inte är i det liv man vill är ju fel, då hade jag väl ändrat på så mycket mer men det finns också saker man inte kan styra över utan att få med sig resten av familjen eller utan att röra upp himmel och jord, som man brukar säga. 
 
Att leva som man lär är fan ingen lätt uppgift. Jag skulle vilja påstå att det är rent omöjligt. Dels pga okunskap och ekonomi men också pga tidigare livsval och bekvämlighet. Sen är det också mycket för att man är osäker, rädd för att förlora det man har, att inte kunna ändra sig och att inte kunna få tillbaka det man en gång hade om man bestämmer sig för att ta klivet. Jag avundas på sätt och vis de människor som bara säljer allt de äger och har och flyttar ut i skogen och odlar sin egen mat, slaktar höns och gör sina egna skinnskor eller de som ger sig ut på en lång resa (där de inte vet vart de är på väg eller när resan ska ta slut) eller de som skolar om sig vid en ålder av 35 och startar ett eget företag, inom någon som de aldrig sysslat med tidigare. Eller personer som helt ändrar sin egen högst privata livsstil och får ny vikt, ny garderob och nya, bättre vanor. Vart får de energin och kraften ifrån? Hur vågar de? Jag tror att jag själv har ett allt för bra liv här och nu, för att jag ska våga riskera det mot något helt okänt och annorlunda. Men vem har sagt att det måste vara allt eller inget?!
 
En mellanväg då, tänker ni. Ja, det gör jag också och har gjort i många år. Jag försöker halvhjärtat. Jag försöker köpa ekologiskt och närproducerat men blir trött och sur när priserna är allt för dyra eller när varan är så mycket sämre än den som kostar hälften så mycket. (Jag tänker på ex. frukt och grönsaker. Vem vill ha en skrynklig, liten och smått förgången paprika som kostar 18 kr om du kan få en fin, polerad för 8 kr? Må så va hänt att den är besprutad, men där går min gräns.) I stället för att då tänka: Okej, då får vi vara utan denna vara, så faller jag för frestelsen och köper den billigare varianten som ju faktiskt är dålig för både miljön och mig! Kläder är en annan sån sak som jag har svårt att låta bli. Jag älskar att shoppa kläder! Gärna billiga, så jag kan byta ofta. Hur miljövänligt är det? Vilka stackare har sytt dem? Vad har de fått i lön? Och vad är det för tyger? Vad innehåller de för gifter och kemikalier? Man är egentligen dum i huvudet som går på i detta ekorrehjul år ut och år in. Varför ska jag ha de där t-shirtarna, jeansen och flaschiga klänningarna? De är snett sydda, sitter ofta taskigt och går fort sönder eller mister färg och glans efter tre tvättar. Visst det är billigt! Men egentligen helt förkastligt.
 
Jag vill egentligen sticka egna tröjor, mössor, vantar och strumpor. Virka egna grytlappar och brödkorgar och tillverka en egen skärbräda och kaffe-/mjöl- eller risburk. Men jag har inte kunskapen eller talangen. När jag föll pladask för en urläcker näverburk som jag såg på tv för lite sen kontaktade jag tillverkaren. Visst, det är ett hantverk och visst han är unik i sin tillverkning. Den är miljövänlig, hållbar och tålig. Vacker, praktisk och helt unik. Men vem har råd att betala 2300 kr för en burk?! (Eller 1200 kr, eller ens 800 kr som den minsta kostade! ) Om jag vill ha en stickad cardigan som är handgjord skulle jag få betala någonstans mellan 1200 kr - tjaa 5000 kr kanske, beroende på garn, vem som gjort den osv. Tänk om jag sen skulle spilla på den? Eller om ungarna skulle råka dra en maska på den?! Jag skulle ju dö! Jag kan få en ganska snygg (inte som en handgjord men helt ok och duglig) för 399 på Kappahl t ex. Och det skulle inte vara hela världen om den gick sönder efter ett halvår eller ett år. Det enda jag behöver leva med är det dåliga samvetet (som troligen bor i Pakistan eller Bangladesh och är 13 år) och lite sladdriga kläder. När ska det vända? När ska bägaren rinna över? När ska man fatta?!
 
Man kan göra så mycket själv. Så många saker man sällan gör men som alla borde göra jämt. Laga sina kläder, vädra dem i stället för att slänga dem i tvättmaskinen, byta med andra istället för att köpa nya, handla på second hand eller tillverkar nytt av gammalt. Man kan alltid göra en trasmatta. (åh tänk den som ändå hade en vävstol.) Tid och kunskap, det dyrbaraste som finns. Lärdom av andra (ofta de äldre) och tiden att sitta ner och tillverka själv. Vart hittar man det? Hur gör man? Och hur har man plats?
 
Känslan av att göra sitt eget äppelmos ifrån fallfrukten man fått från en vän eller plockat i sin egen trädgård, (jag önskar mig ett stort kallskafferi där jag kan bunkra upp alla mina kulinariska kreationer) stoltheten över halsduken man suttit med framför tv:n i någon månad och stickat, när den är klar. Måltiden som man själv komponerat utifrån vad trädgårdslandet bjöd på den veckan, ger en otroligt skön känsla. Jag försöker... jag odlar på min lilla, lilla lott, jag stickar en sjal/halsduk då och då (det ända jag kan i stickväg) och jag försöker handla varor ekologiskt (alltid om det är billigt, ibland om det är dyrt) och jag byter, skänker eller återbrukar när det infinner sig saker. Jag försöker laga mat och förbrukningsvaror själv, helst ifrån grunden och gärna ekologiskt, vegetariskt och närodlat. Men jag är dålig på att köpa begagnat (för jag vill gärna ha nytt och fräscht), byta ut, laga och på att göra om saker så det passar mig bättre. Jag är dålig på att låta bli impulsköp av ännu en snygg tröja till mig själv eller klänning/body till barnen. Jag unnar mig gärna fyra sorters pålägg fast det gott duger med bara ost ELLER pastej. Jag äter kött i stora mängder, framför allt charketurier och tvättar kropp och hår med giftiga shampoon och tvålar. Kläderna åker snabbt i tvättkorgen och jag har säkert 15 par skor, tar bilen allt för ofta och återvinner inte plast.
 
Ja, ni har säkert redan räknat ut vad mitt nyårslöfte ska bli i år. Ingen konsumtion, känns som ett oövervinnerligt steg men det är egentligen totalt nödvändigt. Jag tror inte riktigt på min egen och min familjs förmåga då det gäller totalstopp men mitt nyårslöfte (och önskan framför allt) är att finna en ny livshållning. Jag ska verkligen försöka att shoppa mindre, återbrukar mer, tillverka fler saker själv, handla mer ekologiskt och framför allt shoppa nära mitt hem, gärna direkt ifrån producent/tillverkare. Jag ska försöka ta mig fram för egen maskin och låta bilen stå i största möjliga mån (Nu börjar Edvin blir stor nog att sitta bakpå cykeln.) det är nyttigt för både mig och miljön och jag ska verkligen läsa på, insupa kunskaperna kring hållbarhet, miljötänk och återbruk. Jag ska försöka att lägga mina pengar som jag sparar under året på något vettigt också, vad det blir får framtiden utvisa, för jag har en känsla av att jag kommer vara klokare i november 2015, än vad jag är idag och därmed göra ett klokare val då. Så jag har ganska många småmål att uppfylla nästa år och jag har ju egentligen redan börjat för länge sen. Men från och med januari 2015 ska jag bara hårdsatsa lite mer. Jag hoppas jag orkar, kommer vilja hela vägen och vågar ta mig framåt mot en hållbarare och miljövänligare framtid.
 

Utmaning tagen!

Kategori: Tänkt om!

Tack Johanna, vi har hållt oss hyfsat pigga och krya faktiskt. Jag är dock rätt snorig o hostig men det känns som att det hör vintern till på nåt sätt. Här är svaret på din utmaning:

1) Vad gjorde du för 10 år sedan?
2002 bodde jag i Norrköping. Jag och Kalle hade då varit tillsammans i ett år och jag var mellan två jobb och började sen studera på Marieborgs Folkhögskola. Jag älskade att styrketräna och fixa fester.

2) Vad gjorde du för 1 år sedan?
2010-2011 var jag mammaledig och tog hand om Ellen, umgicks med en liten grupp mammor och gick till öppna förskolan eller kyrkan där de hade sångstunder och lek för de små. Vi bodde då i Hökarängen i en trea.

3) FEM snacks du gillar?
Cheez cruncherz är en jättefavorit! Mörk choklad, Zeta Crostini de naturella, salta cashewnötter och mandlar.

4) FEM sånger du kan texten till?
"Vill ha dig i mörkret hos mig" (fråga mig inte varför), de flesta utav Lisa Nilsson, Radiodängan som körs för tillfället sätter sig ju vare sig man vill eller inte. Såklart "Blinka lilla stjärna",  "Lilla snigel" och alla andra barnlåtar som Ellen tjötsjunger varje dag sitter ju som en smäck, några av Pink och så lite Peter Le Marc såklart.

5) FEM saker jag skulle göra om jag blev mångmiljonär?
Jag skulle resa massor, köpa sånt som jag och familjen vill ha. Självklart skulle jag engagera mig mer i olika projekt där det krävs att man har pengar, som att bygga hus till bostadslösa, hjälpa fattiga och sjuka, få fler barn till skola och utbildning och säkert rädda lite djur och natur. Så mycket som jag bara hann och orkade med.

6) FEM saker jag aldrig skulle klä mig i eller köpa?
Jag skulle aldrig köpa päls eller skinn-kläder av något slag, undantag skor möjligen. (Men jag bär helst fusk!) Jag skulle aldrig ta på mig neonfärgade kläder utom sånndär skyddsutrustning av olika slag såklart! Jag vägrar bära push up-behåar och skulle inte köpa dyra märkeskläder bara därför att det är av just det märket! Jag skulle heller aldrig köpa aktier eller fonder i bolag som har taskig etik och moral.

7) FEM saker du gillar att göra?
Vara med min familj, påta i trädgården, shoppa kläder och inredningsprylar (tyvärr, jag erkänner men önskar verkligen att jag slapp känna sån glädje i något så otroligt ytligt och onödigt!), cykla och vara utomhus, helst i naturen.

8) FEM dåliga vanor?
Oj bara fem!? Hmmm mitt sjuka sockerberoende står för många dåliga vanor. Att jag ligger för mycket i soffan framför tv:n, att jag alltid pratar i mun på folk för att jag är så engagerad och intresserad, mitt dåliga tålamod med barn men även med en del vuxna och att jag duschar och tvättar håret för ofta, det mår varken huden eller håret bra av men jag känner mig alltid så skitig om jag inte gör det varje dag!

9) FEM favoritleksaker?
Leksaker? Jag leker aldrig känns det som..... mina köksredskap kanske? Jag älskar att laga mat. Datorn använder jag mer som arbetsredskap men visst facebook och bloggen är ju en slags lek för vuxna. Min fina motionscykel kanske?

10) TIO personer som jag vill se göra denna utmaning?
Hmmm.... tjaaa vem skulle det vara? Eva-Li och Josefina kanske? Mamma, Kalle, Mutte, Mats...... vem som helst som känner för det!

Som att söka jobb

Kategori: Tänkt om!

men jag kommer inte få någon lön, tyvärr. Jo kanske, om jag efter 9 veckors LIA blir anställd av företaget. DÅ kommer jag få lön. Inte visste jag att det skulle vara så nervöst och komplicerat att få en praktikplats!?

Just nu fylls mitt huvud av ansökningshandlingar, tillvägagångssätt och företagsundringar. Jag ska nämligen börja söka LIA-plats. Det är en slags praktik kan man kanske kalla det, fast det är fel egentligen. Det är en del av min utbildning, den sista kursen faktiskt, där det är meningen att arbetslivet ska utbilda mig till en fullfjädrad färsking inom löneadministration. Jättesvårt! Supersupersvårt. Vart ska jag vända mig? Vad ska jag säga? Vem ska jag prata med, vad ska jag tänka på innan jag ringer...eller ska jag maila?!.... frågorna är många och jag blir snart galen av allt som snurrar omkring i mitt huvud. Men jag får göra mitt bästa. Sökt jobb har man ju gjort förr och detta är väl egentligen inte så värst annorlunda. På skolan säger de till och med att man ska ansöka som om det var ett jobb man sökte (och inte en praktikplats) för det är ju liksom lite meningen att de ska anställa en efter de där 9 veckorna.

Så fram med alla bra tips på företag som sysslar med lön nu, go vänner!

Nr 7

Kategori: Tänkt om!

Vänner. Jag har haft massor med vänner som kommit och gått genom åren. Det blir nog så när man dels har ett långt förhållande och sedan tar det slut. De vännerna jag hade då finns inte kvar i mitt liv. Dels när man flyttar så mycket som jag har gjort så tappar man några på vägen, liksom. Sen har jag vänner som jag knappt pratar med längre och som bor långt borta men som ändå är goda vänner jag gärna pratar med och träffar när tillfälle ges. En vän bor i Australien. Hon ska snart få sitt första barn och det glädjer jag mig åt. Jag har två stycken i Kalmar-trakten, där jag ju är uppvuxen. Vi ses inte ofta, pratar sällan med varandra men det är ändå som igår, när vi väl ses. Ola, en vän jag träffade när jag gick på folkhögskolan i Kalmar har en alldeles egen plats i mitt hjärta och kommer så alltid att ha. Han är alltid så glad, full av energi och är så snäll. Han älskar djur och natur (precis som mig) och har 2 större barn. Han förstår mig och tycker om mig, precis som jag är och det tycker jag är så viktigt! Den andra är Johanna, en gammal klasskamrat som jag alltid har haft sporadisk kontakt med sedan vi slutade skolan och vi har liksom följt varandra genom åren, om än väldigt ytligt. Det är alltid jätteroligt att träffa henne och hennes stoooooora familj. Man blir alltid glad av att höra alla hennes anekdoter och så har hon har alltid lite skvaller på lut, vilket alltid piggar upp. Hon är dessutom klok och stark, vilket ger mig inspiration. Jag har ju massor med bekanta ifrån stan såklart, jag är ju uppvuxen där men det är ingen som jag har någon direkt kontakt med. Det är ju mest på facebook i så fall. Släkten finns ju också där och på Öland. De betyder mycket men på ett annat vis.

2 vänner som jag levt tillsammans med under min tid i Uppsala bor numera i Skåneland och är två mycket upptagna herrar som bara jobbar, jobbar och jobbar. Vi hörs väldigt sällan, ses ännu sämre men de är som två busiga brorsor till mig och jag älskar dem jättemycket. Jag kommer alltid finnas där för dem och jag tror de säger det samma om mig. Niklas träffade jag faktiskt då han var uppe i Stockholm över en helg här nu i vintras. Patrik har jag inte träffat på flera år men vi pratas vid på telefon ibland. I vår har jag lovat att komma och hälsa på dem och visa upp Ellen också. Jag tror jag åker ner den helgen det är trädgårdsmässan. Slå två flugor i en smäll.

Från Norrköping har ju både jag och Kalle flera vänner som vi umgicks en hel del med. Många har flytt landet, en del har flyttat hit till Stockholm och är sånna som fortfarande ingår i kompiskretsen (ingen nämd av dem, ingen glömd) men vissa har helt slutat att höra av sig. Man märker fort för vilka man är viktig! Vi träffar en del av dem när vi åker förbi stan men mycket mer är det inte, längre. Vilket jag personligen tycker är synd men man kan ju inte tvinga sig på folk heller och sen Ellen kom till världen är man tydligen mindre attraktiv som vän men vi umgås gärna med "barnlösa" också, bara så att ni vet! De bästa skatterna från Norrköping är ju annars såklart Hedvig (som ju också bor i Stockholm numera, tack och lov) min lilla darling som jag mer än gärna umgås med så ofta det bara går och så vackra Karin som jag ju snart ska få träffa igen. Åh, så roligt. Det enda som inte är bra med Karin och då menar jag verkligen det enda, det är att hon inte bor i Stockholm! Anders, Mats och Mutte är tre glada grabbar som jag verkligen har haft många roliga fester ihop med och som jag kan sakna väldigt mycket! Festarkompisar ifrån Norrköping överlag är några som jag ibland kan känna att det vore roligt att ta upp kontakten med men det funkar inte riktigt nu när man inte festar längre. Det ligger ju också närmast i tiden. Kanske har jag inte riktigt glömt mitt Norrköping ännu!?

Uppsalavänner har jag inga kvar av de gamla. Det är ändå bara två av dem som jag saknar ibland. Den ena är Elisabeth som jag verkligen tappat bort. Hon finns ingenstans men henne skulle jag gärna vilja få veta lite om. Vad gör hon idag? Och så är det Camilla som jag umgick nästan dagligen med när jag bodde i Uppsala. Utan jag har bara fått nya (men nu är ju de gamla i gemet) genom att jag blev tillsammans med Kalle.  Många generösa, glada och sköna människor i alla åldrar som vi har mycket skoj tillsammans med. Nästnästa helg ska vi träffa minst 4 av dem och så alla deras barn, såklart. Det ska bli kul! Det är dessutom extra roligt när ens vänner har barn i samma eller närliggande ålder som Ellen. Återigen. Två flugor i en smäll!

Sist men inte minst så har vi då hemikring. Stockholm är ju numera mitt hem och vi blir nog kvar här trots att det är dyrt som tusan att finna en shysst bostad och trots att det är svårt att få finnas till i andras almanacka. Här är det sällan spontanfikan som går hem. Nej, alla här jobbar massor, umgås med tusentals och har hundratals hobbys. Att få till en träff med en stockholmare är fasen inte lätt men det går om man är lite envis och när man väl träffas så har man ju alltid trevligt och roligt! Jag kan känna att jag har en del riktigt nära vänner även här ifrån men faktiskt så blir nyvunna vänner mer på ett ytligt plan. Det är som om det kommer med åldern. De där vännerna man skaffade som tonåring eller lite äldre, de är det något visst med, de blir så där djupa, ärliga, innanför skinnet-vänner. Vänner man skaffar idag skaffar man av andra orsaker kanske? Vi umgås på ett annat sätt, ses mer sällan och pratar om så mycket oviktigt. Kanske känner jag annorlunda om 10 år. Då har kanske mina nya vänner hunnit bli mina äldsta och de som känner mig bäst?! Här vill jag återigen inte nämna några namn, för gud förbjude, jag kan ju glömma någon!

Nr 24

Kategori: Tänkt om!

Vad får mig att gråta? Ja, det är frågan. Jag är ganska lättrörd och fäller då kanske en eller två tårar men att gråta ordentligt? Förr om åren hade jag väldigt lätt för att gråta men ju äldre jag blir desto mindre gråter jag, tycker jag. Det är väl om jag blir riktigt jäkla arg och frustrerad men det blir jag ju å andra sidan väldigt sällan. Kanske om någon sårar mig ordentligt men det händer ju tack och lov också väldigt sällan. Om någon närstående dör såklart och om det är något riktigt rörande eller sorgligt på en film som jag lever mig in i, kan jag börja gråta men det händer också väldigt sällan. Bra musik kan vara rörande och man börjar kanske tänka på något sorgligt då och fäller några tårar.

Nej, jag gråter väldigt sällan, faktiskt. Ibland kan jag börja gråta för att jag är så överjordiskt trött och har haft en riktigt dålig dag också där det mesta gått fel och allt varit jobbigt eller nästan omöjligt att genomföra. Även det var ett bra tag sen nu. När jag tänker efter så har mitt liv flutit på väldigt lätt den senaste tiden. Det är jag väldigt tacksam för, känner jag.

Nr 14 – Dåliga vanor och laster

Kategori: Tänkt om!

Oj, det har man ju några stycken av. Speciellt vad det gäller hälsan så har jag haft många laster genom åren. Äntligen kan jag ärligt säga att jag slutat röka åtminstone, för jag har inte tagit ett bloss på jättelänge nu. Den 1 juni har jag varit rökfri i 3 år. Duktiga jag!

Dåliga vanor. Jag rör på mig alldeles för lite. Är grymt lat och bekväm av mig. Tar gärna bilen fast det går att promenera, ligger gärna på soffan istället för att hoppa på motionscykeln, när jag tittar på tv:n. Visst nu har jag börjat träna igen och det brukar ju vara ett tag men så händer något som gör att jag slutar. Jag tröttnar, blir sjuk en längre tid, får för mycket annat omkring mig och finner inte tiden osv. Ursäkterna för att slippa motionera är av gigantiska propotioner!

Jag slarvar och kastar plast och en del kartong i soporna fast jag borde sortera det i stället och det är verkligen en ful vana som jag ju borde ändra på.

Jag äter för mycket kött från gris och ko. Jag borde äta mer fisk och vilt för det är bättre för miljön och för kroppen. Dessutom är ju vego-mat riktigt gott också. Jag skyller mest på att det blir dyrare. (Vilt är dyrt.)

Jag låter vattnet rinna och rinna när jag duschar, diskar under rinnande vatten och torkar bänkar och bord medan vattnet sprutar ur kranen. Illa illa och verkligen en ursel vana som så lätt går att ändra på. Vi ska vara väldigt rädda om vårt vatten.

En last är mitt dåliga tålamod, för det påverkar i stort sett bara mig själv negativt. Jag hatar att vänta, vill att det ska gå undan och har jättesvårt för människor som är långsamma och sega både i tanke och i handling. Har även svårt att arbeta tillsammans med någon som gör saker i ett mycket långsammare tempo.

Orättvisor (i mina ögon då, såklart) är också något jag hanterar mycket dåligt och det i sin tur slår ju mest tillbaka på mig själv. Jag kan bli rosenrasande och måste bara säga ifrån, säga till eller förklara grundligt min egen åsikt. Något jag ofta får sota för senare.

En sista dålig vana jag har, även om det är sällan numera är att min dåliga självkänsla lyser igenom ibland. Då pratar jag skit om andra. Det är så hemskt och så dålig stil. Mina åsikter om andra är sällan så pass intressanta eller av vikt så jag egentligen borde ventilera dem och ändå kan jag inte låta bli. Det är väl någon slags tillhörighetspryl som slår in eller så vill jag väl ha mina åsikter bekräftade som "helt okej åsikter". Jag tror alltså att jag ska bli mer intressant och omtyckt om jag säger nåt elakt om någon annan, så att den i sin tur blir mindre omtyckt!? Eller varför pratar man skit om andra egentligen? Visst, jag tycker ju som jag säger men det är ändå inte så att jag skulle kunna säga samma sak rakt ut till den personen som skitpratet handlar om.

Återfunnen ring samt nr 11 & 12

Kategori: Tänkt om!

Jag har äntligen hittat min förlovningsring! Tack gode gud att jag inte hade dammsugit upp den. Det hade ju varit för retligt. Det är ju verkligen en trist sak att ersätta, även om det går så skulle det ju inte kännas bra, alls.

Veckan har börjat slött. Jag och Ellen gjorde väl inte så mycket igår. Lekte, tittade på tv och slappade mest hela dagen om jag ska vara ärlig. Jo jag ringde och beställde en resa till oss och mina föräldrar. Vi åker till Turkiet igen, denna gången till Alanya. Det blir härligt att få komma iväg i september. Vi får åka så tidigt (och därmed passar Turkiet bra) för att Ellen inte ska hinna fylla 2 år. När hon gjort det kostar det så mycket mer att resa och vi ville passa på en gång till för bara 300 kronor, vilket är löjligt billigt. Vi ska bo på ett 4-stjärnigt hotell med all inclusive som heter Club Paradiso. Jag ringde även till dagiset där Ellen ska börja nästa vecka och kollade upp tider osv. Vi ska komma dit på måndagsmorgon kl 9.30 för lite information och så börjar inskolningen på tisdagen sen. I tre dagar ska vi gå med henne hela dagarna (9-15) och sedan får man testa att lämna på fredagen. Jag tycker det ska bli jättespännande och ser verkligen fram emot hela saken.

Idag har Jossan tittat förbi på en kaffe och vi pratade om ditten och datten. Ellen sover för tillfället och i eftermiddag blir det nog lugnt. Ska handla lite och sen ikväll blir det yoga, för andra gången. Jag har mycket träningsvärk i framsida lår (framförallt) så det ska bli intressant att se hur det ska gå. Förhoppningsvis så kommer det kännas skönt då man ju stretchar mycket i yoga.

Nu till dagens skrivning ifrån listan. Nummer 11 är snabbt avklarad. Jag har inga syskon, nämligen. Så då blir det nummer 12.

10 saker du inte vet om mig! (Kanske)

Jag är född och uppvuxen i Kalmar. (Har sen flyttat runt lite varstans.)

Jag har både dansat balett, gått på ridskola och spelat handboll i massor av år.

Jag har bland annat bott i en liten by som heter Väckelsång och i Uppsala.

När jag var 12-16 år var jag punkare och såg förskräckligt utspökad ut. Mamma rakade mitt hår i schackrutor. Jag hade världens trasigaste jeans och ungdomsgården samlade in pengar i en burk åt mig så att de kunde köpa mig nya.

Jag har varit förlovad en gång förut, i 8 år.

Den enda grönsak jag inte äter är selleri och samma sak är det med Kalle. Sen gillar vi inte färsk koriander heller.

Jag har bantat eller försökt gå ner i vikt i hela mitt liv. En gång gick jag ner ca 35 kg på ett år.

När jag var liten så ljög jag för att bli omtyckt och slippa bli mobbad (läs accepterad). Det tycker jag är lika sorgligt som pinsamt idag.

Jag kan massor om nutrition och det mesta om växtlighet.

Jag är helt galen i glass. Speciellt Ben&Jerry samt Häagen-Dazs.



Nr 10 & 26

Kategori: Tänkt om!

Nummer 10 på listan är väldigt snabbt avklarad. Jag har nämligen ingen bloggfavorit. Jag läser väldigt få bloggar och de jag läser tycker jag om av olika anledningar och läser också av olika anledningar. Med andra ord -Ingen är favorit men alla är viktiga.

Nummer 26 - mina rädslor. När jag tänker efter så är det ganska få saker som jag är riktigt rädd för, på riktigt. Vissa saker oroas jag över eller känner obehag inför, men rädd?! Nej inte egentligen. Händer det så händer det, liksom. Som att jag kommer tappa allt mitt kvarvarande hår, att jag kommer göra bort mig (mer än vanligt) eller att jag ska bli utskälld för något jag har gjort. Eller att jag aldrig kommer få ett jobb utan kommer att gå arbetslös tills jag blir pensionär. 

Vad jag är riktigt rädd för är att bli allvarligt sjuk så att jag inte kan leva ett normalt liv och lite för att dö för ung så att jag inte hinner uppleva mitt liv till fullo eller får följa Ellens uppväxt och liv. Samtidigt är jag rädd för att bli gammal. Vi behandlar våra gamla och sjuka så hemskt illa i dagens samhälle och eftersom jag inte är någon miljonär som kan sätta mig själv på ett lyxhem så är jag rädd för att även jag kommer att hamna på något ruttet hem där man tynar bort och långsamt dör i ensamhet för att man inte får bo tillsammans med den som man spenderat hela sitt liv tillsammans med. Jag är rädd för att något ska hända Ellen eller Kalle eller mina föräldrar. Dem oroar jag mig jämt för, till den grad att det blir lite löjligt ibland för jag tror direkt att något har hänt om Kalle är 30 minuter försenad hem ifrån jobbet eller om min mamma inte hör av sig på en vecka. Eller om hon plötsligt ringer sent på kvällen! Då tror jag att hon ringer för att berätta att pappa eller hon ligger på sjukhus, typ.

Jag är rädd för att bli överfallen då jag promenerar ensam när det är sent och/eller mörkt ute. Det är väl lite medias fel som hela tiden proppar oss fulla med hemska berättelser om våldtäkter och överfall men det händer ju hela tiden och det kan verkligen hända vem som helst! Jag är även rädd för att detta ska hända någon annan som jag känner.

Jag är rädd för krig, terror och alla de hemskheter som våra flyktingar har fått uppleva. Måtte man slippa det!

Jag är rädd för spöken och jag avskyr att bli skrämd, därför tittar jag inte på skräckfilm, undviker mörker och att lyssna på läskiga historier. Jag har jättesvårt för insekter, speciellt spindlar och även om jag inte längre har någon fobi för dem så undviker jag dem. Jag är rädd för mobbing och utanförskap.

Nr 28

Kategori: Tänkt om!

Saker jag saknar. Jag måste säga att jag är väldigt lyckligt lottad med mycket men en sak jag haft (en gång för länge sen) och som jag nu saknar är mitt tjocka långa hår. I och med min sjukdom så har jag tappat 2/3 av mitt hår och har s.k. manligt håravfall uppå det. Inte kul alls men det är heller inget ens en fåfäng dör av.

Jag saknar go. Lite tålamod och jävlar annama. Lite "jag tänker inte ge upp-go". Det resulterar i en massa trista saker. T ex. att jag slutar träna efter ett tag, börjar äta osunt eller glufsar i mig något sött och sliskit fast jag bestämt mig för att låta bli eller så kan det vara att jag sällan - typ aldrig, slutför en målning, inte gör saker för att det verkar lite för komplicerade eller jobbiga eller inte står upp för mig själv för att jag saknar mod.

Jag saknar energi och påhittighet. Jag tar mig inte ut på promenad eller lek med Ellen i någon park t ex. och jag skyller på att det snöar, är för kallt, regnar, blåser (åh, you name it) fast jag faktiskt tycker det är jättehärligt när jag väl KOMMER ut. Mycket enerverande men ändå får jag inte arslet ur vagnen, som det så vackert heter.

Och till sist så kan jag sakna sällskap. Sen vi flyttade till Stockholm har jag upptäckt att barn gör att en del gamla vänner dragit sig undan och dessutom har de alltid så förjordat mycket att göra att man i stort sett måste boka tid för att kunna träffas. Man känner sig lite bortprioriterad ibland. Visst utbudet och kretsen vänner är mycket större här men ensamheten känns på något vis större också. Det blev inte riktigt som jag trodde, när vi flyttade hit. Jag hade ju inte något jobb här heller, innan Ellen kom till världen. Det gör ju sitt till. Jag hann inte skapa en vänkrets liksom. Visst har jag haft tillfällen då jag kunnat träffa folk (som ex. kyrkans barntimme med sång och öppna förskolan) men det är ju personer jag själv inte valt att träffa och tider och/eller aktivitet som jag inte tycker är speciellt roliga. Ellen har tyckt det är roligt på sista tiden. I början var inte ens hon intresserad. Det är kul någon gång då och då men nästan alltid blir man magsjuk eller förkyld efter man varit där, vilket jag hatar.

Jag saknar solen och sommaren. Nu får gärna det här mörka, blaskiga och hala försvinna. Ett par månader vinter är alldeles lagom, tycker jag och i vinter har den ju verkligen visat sig från sin bästa sida. Mycket snö, kallt och bra väglag (förutom nu då) inget slask (förutom nu då) och sällan dåligt väder. (Förutom när det snöat dagarna i ända men å andra sidan fick vi det vitt och fluffigt sen.) Men som sagt; ett par månader är alldeles lagom. Nu vill jag slippa bylsiga kläder, mörker, kyla och vill kunna gå i skogen igen, fågelskåda, påta på lotten osv.

Nr 5

Kategori: Tänkt om!

Vad är kärlek? Ja, vad är egentligen kärlek? Jag är inte så säker på att jag egentligen vill lägga så mycket i ett så litet ord men jag ska försöka rada upp några saker i alla fall. Det finns fler, eller så är det något annat kanske?!

Kärlek, för mig, är;
När man förstår och känner ett sammanhang med saker och ting.
En vacker, stillsam morgon i total tystnad med vacker utsikt att vila ögonen på.
Att skapa liv och se det växa.
Att uppfostra, bry sig om och nyfiket följa sina barn.
En gammal urskog som dignar av bär, svamp och hemliga små bäckar.
Ömsesidig respekt och förståelse.
En varm, trygg, skön känsla som sprider sig i kroppen.
En hjälpande hand precis när man behöver den.
Havet som glittrar och varma klipphällar i solskenet.
Osjälviskhet, uppmuntrande ord och visad uppskattning.
Vännerna som tycker om en trots ens fel och brister.
Att älska någon även då den är en omöjlig idiot.
Att våga förlåta och gå vidare.

Nr 3

Kategori: Tänkt om!

Mina föräldrar! Mina älskade, kära, goa föräldrar... vad kan jag skriva om dem utan att lämna ut dem allt för mycket?!
Min far är 50-talist, uppvuxen på Öland, låg vid flottan som ung, har alltid jobbat på tok för mycket och för hårt. Han har fem syskon varav fyra fortfarande finns med oss. Min pappa är verkligen en känslomänniska. Det har jag fått ärva skulle jag tro. Han har lätt till skratt och bus men lika lätt kan han tända till och bli rosenrasande. (Mer förr än nu, ska väl tilläggas.) Det där med humör lugnar ner sig med åren skulle jag tro. Humorn däremot är lika stark nu som då. Han älskar att berätta historier, pratar med alla och känner de flesta och så är han världens hjälpsammaste människa. Han är lite sådär tjurskallig och har bestämda åsikter, precis som jag också. Väldigt omtänksam, känslig med ett stort hjärta och faktiskt ganska djup även om han kanske inte öppnar sig så mycket.  

Min mamma är också född på 50-talet i Stockholm men senare flyttade familjen neråt Kalmar och hon fick ännu lite senare tre syskon men de har en annan pappa. Mamma har arbetat på bank i väldigt många år och jag tror hon trivs ganska bra fortfarande även om hon nog tycker det är för mycket "sälj" och mindre roliga arbetsuppgifter i övrigt. Det är väldigt hårt, stressigt och tungt att jobba på bank. Något man inte tänker på alla gånger är alla mynt de bär, alla pengar de räknar och så alla timmar vid skrivbord och kassa. Det tär på kroppen. Men hon är pigg, alltid glad och snäll som få. Lite konflikträddare än jag och pappa. Tur är nog det. Två hetlevrade räcker nog!? Min mamma är faktiskt (och har alltid varit) en riktigt god vän som jag kan prata med om vad som helst. Hon är väldigt stark med otroligt tålamod, en klippa helt enkelt. Mamma är väldigt lättsam och pratglad för det mesta. Hon gillar shopping (precis som jag) speciellt kläder. Hon är väldigt ungdomlig också, tycker jag. Tufft och snyggt klädd, hänger med och håller sig à jour med det mesta.

Ja, det var lite om mina päron. Visst kan jag tycka att de är lite tossiga som diggar att bo i husvagn, att de är lite gammalmodiga i vissa åsikter och har en annan syn på vissa saker men överlag så är jag otroligt glad och stolt över dem. De har alltid, alltid funnits där för mig och för varandra och de är i många fall en förebild för mig. Jag är imponerad över att de håller ihop och verkligen gillar varandras sällskap. Trots sina olikheter så känner jag få som passar så bra ihop som de!

Nr 18

Kategori: Tänkt om!

Ett pinsamt ögonblick! Ett!! Herregud om ni bara visste så många pinsamheter jag varit med om i mina dar och då är jag ju ändå fortfarande ungdomen själv. Men okej, här är ETT pinsamt ögonblick.

Det var på gymnasiet. Kanske t o m sista ring, jag minns inte men vi skulle spela teater och jag är ju som ni vet (kanske) spexapan nr 1. Vi spelade ett ganska så seriöst musikalteaterstycke, typ Odysséen eller nåt. Vi var alla klädda i vita lakan, fint draperade över kroppen med guldskärp och band i håret. Vi hade alla lite text var att säga och så skulle vi sjunga en truddelutt också har jag för mig. I vilket fall, det pinsamma hände då vi skulle gå ut från scenen. Jag råkar trampa på mitt lakan och vips så far det av kroppen och jag faller handlöst framåt och åt sidan AV scenen och ner på golvet nedanför. Snabbt som sjutton reser jag mig, kravlar OCH RAMLAR IGEN i trappan upp på scenen igen och ut bakom kulissen i bara mässingen. Hade stringtrosa och bh, thats it! Ska jag tillägga att lokalen (STORA aulan) var fullsatt av vänner, bekanta, skolkamraters föräldrar, mor- och farföräldrar! Ja jisses som jag skämdes och jisses vad folk skrattade och det gick ett högt sus genom lokalen av förvånade utrop av olika slag. Jag tror jag försökte spexa till det lite, senare på kvällen för att skyla över det hela men jag har aldrig varit så skamsen som då.

Eller jo... det har jag men det är en helt annat historia.

Nr 8

Kategori: Tänkt om!

Jag har massor med favoritsaker. Jag samlar på en hel del, tycker om dekorativa saker av olika slag och jag älskar inrednings- och pysselprylar så nog har jag favoritsaker. Tyvärr har jag fått packa undan en hel del nu, dels för att vi bor lite trångt men framför allt för att Ellen inte kan låta bli saker som står framme och jag vill inte att hon ska tappa eller ha sönder saker vilket hon lätt gör just nu.

Jag älskar min fina Global-kniv som jag fick av Kalle i julklapp för några år sedan och andra favoriter i köket är mina drejade keramikmuggar (som förövrigt är en av sakerna jag samlar på) och andra fina gods jag har som är handgjorda, det är skålar, små kannor m.m.

Jag samlar på handväskor och syr även egna väskor ibland. Favoriten bland mina väskor är nog min Dakine-väska men den är svår att bära till allt då den går i lila toner. En svart i fuskskinn går väl lättast men är ju ganska intetsägande egentligen. Jag tycker faktiskt om att sticka ut men har verkligen tonat ner mig de senaste 10 åren.

En favoritsak som egentligen är en hel massa saker är min fina samling flodhästar. Jag minns inte exakt när jag började samla på flodhästar men jag kommer nog aldrig att sluta så jag behöver ett stort, stort skåp att förvara de flesta i nu, för de får inte plats längre. Favoriten bland flodhästarna är nog guldörhängena jag fick av Kalle för många år sen. De har jag ofta på mig. Små och diskreta är de, så många missar nog att det är flodhästar.

Alla mina växter och blommor är en stor favorit, både hemma och på lotten. Som ni vet älskar jag ju natur och växtlighet och så här på vintern ser jag fram emot julkaktus- och orkidé-blomningen.
Favoritsko är och förblir gympadojan Brooks GTS. Finns bland annat på Stadium. Det är en bra, stadig och skön sko som funkar på mina förbannat krångliga fötter.

Fler favoriter är satinlakan, ekgolv, lila och grönt, v-ringade tröjor och jeans, lördagar, försommar, havet, pocketdeckare, danska tv-serier och nyare franska filmer, gräddsåser, ostbågar och Ben & Jerry-glass i alla former, påsken, att resa, r e f shampoo och balsam, O.P.I nagellack, 5th avenue parfym och svarta kläder.

Nr 4

Kategori: Tänkt om!

Vad bjuder jag på för mat?! Ja det beror ju helt på. Vem är det jag ska laga mat till? Hur många blir vi till bords? Vad är det för tillfälle? Det är ju en viss skillnad på vanliga middagen och nyårsmenyn, liksom...

Som ni kanske vet så älskar jag att laga mat, bjuda på middagar, duka fint och välja ut drycker till maten osv. men sen Ellen föddes har det blivit lite mindre av middagsbjudningar och min smak har också förändrats en del. Förr älskade jag verkligen stark mat. Thai eller indiskt t ex men nu klarar jag inte av att äta så starkt längre, tyvärr. Jag äter det gärna fortfarande men väljer då medvetet rätter som inte är så starkt kryddat.

Jag gillar inte snobbiga middagar med dyrt porslin och lyxiga linnedukar. Det blir för stelt för min smak och sen är trevligast om man bara är 4-8 st kring bordet, annars blir det lätt grupperingar och man har svårt att diskutera och höra varandra. Jag har svårt för middagar där flera pratar i mun på varandra, det blir lite för mycket skolmatsal för min smak. Så om det är en stor fest brukar jag bjuda på mingelmat istället. Då kan man gå runt med maten i handen eller på en liten assiett och prata med alla medan man flyttar sig runt i rummen. Bra mingelmat är snittar, strutar, wraps, knyten och småplock i form av oliver, ost eller korv.

Sittande middagsbjudningar är alltså favoriten. Gärna 2 till 6 gäster. Det är lättast att laga mat till 4-8 personer, tycker jag. Jag är bekväm med all matlagning förutom viss fisk, vilt och asiatisk av olika slag. Nog för att jag kan laga detta också men jag tycker det är lite knivigare och jag känner mig inte riktigt säker på min sak då, sen är jag lite kinkig med fisk. Det är inte all fisk som jag själv äter nämligen och därför gillar jag inte att tillaga den heller men är det lax så är det dock inga som helst problem.

Något jag sällan gör är förrätter och det är egentligen lite synd. Oftast blir det en fördrink, varmrätt och efterrätt samt kaffe och kanske en konjak eller något sådant efter efterrätten. Jag har alltid mycket grönsaker till mina middagar. Antingen som en rätt för sig eller i maten på olika vis. Jag älskar att göra pajer, grytor och gratänger av olika slag. Det blir ofta sådan mat till vardags. Jag försöker laga mat efter säsong om det går och jag har därför svårt att se mig själv göra en mustig köttgryta mitt i sommaren. Det blir gärna färska primörer från lotten på sommaren och något grillat till det. På hösten gör jag gärna svampsoppor eller potatisgratäng med något kött eller kyckling till. Jag älskar pastarätter och på sommaren är pastasallad av tusen olika slag en favorit medan jag på vintern kan göra en mumsig svampgräddsås till lite färsk pasta med parmesan till det. Nedan kommer 10 favoritmiddagar/efterrätter som jag gärna bjuder på. Usch nu blev det svårt att välja.

Bacon, broccoli och roquefortostspaj med tomat och isbergssallad
Kasslergratäng med ris, champinjoner, svarta oliver och tomat, täckt med västerbottenost
Lättrökt laxbit med lime, quinoa, vårlök och spenatsallad
Lammstek provencale med ugnsrostade rotfrukter och skärbönor
Basilikakyckling i lergryta med jasminris och blandsallad
Bacon- och enbärsbakad kycklingfilé med potatisgratäng och grönsallad
Oxfilé, gröna sparrisknoppar och pasta parpadelle i gräddig svampsås med hyvlad parmesanost
Somrig pastasallad med grillad halloumi, sockerärtor, ruccola, ekbladsallad, gurka, tomat, gröna oliver och rödlök
Jordgubbar med Cointreaugrädde och fluffig sockerkaka
Hallon med grekisk yoghurt, rostade pinjenötter och flytande honung

Oj, nu blev jag hungrig! Jag har massor av goda rätter på lut så om ni saknar inspiration någon dag så hojta till. Vill ni själva ge tips på riktigt goda rätter så snälla hör av er!

Nr 19

Kategori: Tänkt om!

Det finns en del man ångrar, visst gör det det. Det ska man väl dock inte erkänna eller liksom prata om. Jo, om ångern vid felköp och överkonsumtion av olika slag, det pratar vi gärna om. "Fasen vad jag ångrar att jag köpte den där vårjackan. Den andas inte överhuvudtaget och jag blir alldeles blöt fast jag knappt är varm egentligen. Skitjacka!" Eller; "Oj, nu åt jag alldeles för mycket potatisgratäng men den är ju så himla god!" Och "glassen bara ropade på mig, jag var tvungen att tömma byttan för den blir bara frostig om jag fryser om den."

Jag tycker alltid att man hör att man aldrig ska ångra något utan se det som lektioner i livet och jo visst, det gör jag också men vissa saker ligger där och gnager på själen och ger, då och då, dåligt samvete. Som mitt otroligt dåliga och mycket jobbiga beteende gentemot mina föräldrar, när jag var tonåring. Usch vad jag svor, ljög, stal, brusade upp och var uppkäftig. Det finns självklart de som varit mycket värre än jag men det är ändå något som jag känner dåligt samvete för. Jag tog dem mycket för givet, var väldigt arg och besviken på livet i allmänhet och lät det gå ut över, framför allt, min pappa. Men de härdade ut och jag tror faktiskt att de tycker hyfsat bra om mig idag även om de såklart är lite besvikna på en del val jag gjort (eller kanske de val jag inte gjorde) eller vägar jag tog på min resa till den jag är idag.

Sen ångrar jag att jag inte tog tag i mitt studerande mer och läste något vettigt som skulle gett mig ett bra jobb men jag försökte verkligen och det funkade inte då. Jag har ju på senare tid läst upp alla mina betyg men än idag drar jag mig jättemycket för skola, pluggande och allt vad det innebär. Jag varken vill eller orkar gå på universitet eller högskola även om jag förstår att jag borde för att få ett bra jobb. Jag vill fortfarande ha allt lite gratis, inte behöva jobba hårt för att nå ett mål. Det stör jag mig på väldigt, hos mig själv. Att jag är så jäkla bekväm och lagom. Liksom nöjd trots allt. Usch. Jag har aldrig haft något självklart mål heller med vad jag vill bli. Tror det hade varit lättare och mer en självklarhet då.

Jag ångrar att jag varit otrogen. Vad man än skyller på så är det ett brott på något vis och en väldigt ful, egoistisk handling och jag skäms verkligen när jag tänker på det. Jag tänker inte ens gå in på hur, när och med vem och inte heller tänker jag komma med förklaringen till varför. Det hände för länge sen och är inget att göra åt numera.

Jag ångrar ofta mitt heta temperament, min fegheten hos mig själv och att jag saknat mod i vissa situationer. Jag ångrar lögnerna (nästan alla jag någonsin dragit) som nästan alltid har berott på just feghet och rädsla och så ångrar jag de elaka ord som jag spottat ur mig till nära och kära i hätska diskussioner. Jag har blivit mycket bättre på att bråka sen jag träffade Kalle även om jag saknar att få skrika och gapa ibland. Det händer nämligen inte längre. Kan vara hårt frustrerande faktiskt men man vinner i längden på att hålla allt coolt.

Lev nära, lev mycket, lev nu!
Måtte jag aldrig ångra mitt liv!

Nr 15

Kategori: Tänkt om!

Jag har massor av drömmar, några går nog aldrig att uppfylla men vissa kommer jag att fixa så småningom. En stor dröm är att flyttat till ett hus. Radhus med lite större trädgård eller en friliggande villa med tomt. 

Jag drömmer om ett riktigt spännande och utvecklande jobb som ger väldigt bra betalt, utan att jag ska behöva sätta mig i skolbänken 4-5 år. Finns de?!

Resor! Helst vill jag resa överallt men det blir nog omöjligt om jag inte blir mångmiljonär. Största resedrömmarna som jag har kvar är att bila runt i USA och så vill jag till Venuzuela, Mexico, Peru, Australien (för att bland annat hälsa på min kompis Vickan), Nya Zeeland, Indien, Kina och hela Västindien. Jag kommer med stor sannolikhet att förverkliga resor som Italien (kanske på cykel), Grekland i luffarstil, safariköret i Afrika och Thailand från norr till söder, så småningom. Det är bara att spara, spara och sen dra!

Jag drömde om att flyga luftballong och den drömmen slog in när jag fyllde 30. Kalles födelsedagspresent till mig och han själv följde också med. Det var grymt! Riktigt häftig upplevelse som jag gärna gör om!

luftballongen

Drömmen om en röd mustang lever kvar sen många år tillbaka. Helst en cab. Det går bra med en svart också!

Jag drömmer om att få vara frisk, bli smal och få tillbaka mitt (en gång i tiden) ganska tjocka hår.

Jag drömmer om vacker inredning, dyra möbler, fina tyger och olika idéer till tavlor jag vill måla men aldrig får tid eller inspirationen till.

Jag drömmer om att få ärva massor med pengar av någon avlägsen släkting som jag aldrig träffat. För de pengarna skulle jag resa och göra riktig nytta för andra, i länder som har det tufft. 

Jag drömmer om att få se flodhästar i verkligheten och kanske få jobba med dem ett tag.

Jag drömmer om att få göra skillnad för många, få någon, på ett stort sätt eller på ett litet vis.

Nr 1

Kategori: Tänkt om!

En presentation av mig själv känns ganska så fånigt när man nu har haft bloggen i ett år och egentligen skriver om sig själv och sin familj hela tiden. Jag känner också att bloggen bara har utvalda delar av mig, familjen och vännerna för att jag har valt att ha det så. Därför kommer jag inte att nämna så många personer i min presentation även om de självklart har gjort ett otrolig intryck på mig och hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Jag tar heller inte upp olika utbildningar, jobb eller intressen jag har haft (jo kanske några) för det känns ganska irrelevant. Ni får hålla till godo med det här. Sen om det kan kallas presentation eller inte, det låter jag vara osagt. Man kanske mer ska se det som min resa fram till där jag är idag?

Jag känner mig inte speciellt gammal. Bara när jag tänker på andra 35-åringar kan det krypa sig på att jag faktiskt börjar närma mig de fyrtio och det känns mycket mer gammalt än 35. När jag tänker på hur många i min ålder som har ett fast jobb, har gift sig för länge sen och har en bunt med ungar, en stadig ekonomi med ett fint pensionskonto och kanske en liten sommarstuga på landet, så kan jag känna en enorm stress och få lite ångest. Jag har ingen fin utbildning, är arbetslös (fast just nu är jag ju mammaledig) och har ingen aning om vad jag vill jobba med eller vad jag vill bli när jag blir stor. Sommarstugan har vi sålt eftersom vi inte orkade med den allt för stora och kuperade trädgården eller renoveringsbehovet som rådde och jag har inte haft jobb några längre stunder så jag har heller aldrig lyckats få till ett bra pensionssparande.

Jag har alltid haft högtflygande drömmar och planer men aldrig riktigt kunnat förverkliga dem. Det har alltid fattats pengar, mod eller motivation till att utföra riktigt hårt arbete. Därför blev jag aldrig psykolog eller skådespelerska. Tur är väl det med facit i hand. Jag har heller inte lyckats hitta drömjobbet, drömbostaden eller drömkroppen men det betyder inte att jag har slutat drömma och planera. MEN jag har rest, skaffat barn, bott på många ställen och träffat mycket människor och jag är tacksam för vad jag är och har idag.

Jag växte upp på landet (får man väl ändå säga) även om jag är född mitt i smeten. Den lilla smeten Kalmar för att vara exakt och jag har nästan bott under Ölandsbron men bara nästan. Vid 5 års ålder köpte mina föräldrar en villa i en liten förort och där bor de fortfarande kvar. Jag flög ut innan 18 år fyllda och älskade det. Jag hade verkligen vantrivts i skolan med massor av mobbing, skolkande och revolterande. 9 års helvete brukar jag säga, så här i efterhand. Både jag och dåvarande pojkvännen hade länge drömt om att ha ett eget ställe. Jag pluggade på gymnasiet och trodde att jag skulle jobba med måleri, bli känd konstnär eller möjligen keramiker. Han gick arbetslös, gick på kurs eller gick på vik och snart gjorde jag det samma, utan att riktigt hitta mig själv. Jag läste om miljön och naturen och om hur vi skulle rädda jorden. Tänkte att jag kanske skulle bli biolog eller miljökämpe men jag blev bara svårt sjuk, trött och elak.

Det var inte lätta tider och det blev mycket snabbmakaroner och ”lånade” pengar som min stackars mor aldrig fick tillbaka men jag flyttade inte hem igen och vi höll ihop i många år, jag och dåvarande. Vi kämpade verkligen, både med oss själva och varandra. Vi flyttade runt till lite olika stadsdelar och även utanför Kalmar i ett par rundor men hur mycket vi än flyttade så kom vi aldrig riktigt till ro och jag insåg en dag att det inte var lägenheten utan mitt liv, det var fel på. Vi bröt upp (för gott denna gången) och jag flyttade ganska snart till Uppsala för där bodde han jag hade träffat på nätet och jag var kär. Vi bodde tillsammans med hans bror i en trea utanför stan och jag läste upp mina betyg på Komvux. Ett härligt, frigörande, sårande, växande och struligt år med mycket hårt plugg, stenhård träning (jag styrketränade och cykeltränade m.m. nästan varje dag), nya vänner, nya killar, nya planer, ny vikt, nytt, nytt, nytt. Jag tappade fotfästet igen där ett tag men lyckades hitta tillbaka, må bättre och tycka om mig själv lite mer och i samma veva träffade jag Kalle.

Han bodde i Norrköping men hade sina föräldrar i Uppsala. Jag jobbade just då som kriminalvårdare och vantrivdes både med arbetskamraterna och med arbetets placering som var mitt ute i ingenstans och tog 2½ timme att ta sig till och från, i värsta fall. Jag sökte och fick jobb i Norrköping och flyttade till en liten etta inne i stan. Kalle och jag hade ett trevande försiktigt förhållande i början. Livrädda att något skulle gå fel kanske men snart hittade vi en bra rytm och det var något helt annat än det jag tidigare upplevt. Det funkar oftast väldigt bra men ibland är det såklart svårt att hålla samma takt. Vad jag menar med det är att jag är oftast den otåliga och spontana, den som är snabb med att få saker gjorda och den som har planer för hela året, minst. Han är den som har världens tålamod, som tänker efter före och som helst väntar in rätt tillfälle och kanske därför missar det ibland. Tillsammans väver vi ihop delar av dessa olika världar och gör det till vårt eget, bästa alternativ till liv, varje dag. Det funkade då och det funkar nu. Kanske resten av livet men det vore tråkigt att veta i förväg.

Nu har vi flyttat i från Norrköping, ifrån några få riktigt fina vänner och ifrån en lagom stor, lagom vacker och lagom rolig stad till något helt nytt, mycket större och mer pulserande. Vi får se om vi landar här eller flyger vidare. Drömmen är ju ett radhus med lagom stor trädgård i någon fin och trevlig förort men man kan aldrig säkert veta med mig. Jag är en orolig själ. Kanske drar vi till Egypten och öppnar ett dykcenter eller så bosätter vi oss i djupaste skogen någonstans och lever av det vi själva kan odla och slakta. Får Kalle bestämma så bor vi nog kvar här. Stay put - Det är nog hans melodi, det. Jag gillar att rycka upp rötterna ur jorden och skaka om lite, plantera på ett annat ställe. Kalle tycker om att packa jorden ordentligt runt rötterna, vänta, vattna och se vad som tar sig på vald plats. Det är precis lika spännande som att sätta sitt årliga grönsaksland.

Nr 2

Kategori: Tänkt om!

Min första kärlek ja, den har jag nästan glömt nu men då, då det begav sig, då var man ju så heartbroken att man trodde man skulle dö! Jag blev inte speciellt förtjust i någon i så där unga år men med det sagt så hade jag säkert nån favorit redan på dagis. Nu är det ju så här med mig att jag inte har något minne av den tiden. Jag börjar minnas saker först från 7-8 års ålder och även då är minnena väldigt luddiga och få.

Så om man med "min första kärlek" menar första gången man träffade någon som man blev så där väldigt kär och galen i (ja, alltså DÅ trodde man ju att det var kärlek, nu vet man bättre), så var det en sommar då mina föräldrar, jag och min klasskompis Johanna var på Öland för att gå på hundutställning. På den tiden hade vi en cockerspaniel som hette Sotis och min mamma skulle ställa ut henne. Jag och Johanna, vi sprang omkring på campingen och spanade på killar. Det fanns gott om folk både pga campingen i sig och så var hundutställningen stor och drog mycket folk, även den.

Jag minns inte hur vi träffade de där killarna men de var två från början och den ena blev både jag och Johanna förtjusta i. Har för mig att han hette Robert men jag kan ha fel. Han var i alla fall mörkhårig och hade ganska långt hår vill jag minnas. Bruna ögon också, har jag för mig. Hur det nu än var så minns jag i alla fall känslan. Han var så snygg och tuff och cool. Allt han sa och gjorde var bara bäst, så där på direkten. Självklart hade ju Johanna förtur då hon var så mycket snyggare än jag och dessutom mer erfaren av killar men jag minns väldigt väl att grabben inte riktigt kunde bestämma sig, utan han hängde med oss båda två. Vi satt i någon klätterställning i nåt litet hus vill jag minnas och där hände väl både det ena och det andra. MYCKET oskyldigt såklart, vi var inte gamla då... 10-12 år? Jag minns inte så noga men vi pussades i alla fall och det var ju bara såå häftigt kommer jag i håg och jag tänkte på honom hela den sommaren, fast vi aldrig sågs igen.

Och efter den pojken så började jag få upp ögonen för killar! Plötsligt fanns de ju överallt och man var ju småkär i var och varannan kille. Flera i klassen blev ju intressanta och lite senare grabbarna i klasserna över mig och snart hängde man ju med äldre, både killar och tjejer vilket gjorde att man träffade massor med snyggingar som man föll för, mer eller mindre. Lika besviken varje gång killen ifråga inte kände som jag eller bara utnyttjade en för att man var intresserad. Nåväl man gick väl på några nitar men jag har också haft min beskärda del av bra förhållanden senare i livet så jag är inte alls bitter. Jag vill påstå att jag lärt mig massor genom åren, är god vän med de flesta av mina ex (även om vi inte umgås direkt) och jag tycker nog att jag gjorde rätt som inte stannade med någon av dem.

För om jag hade stannat med någon av dem så hade nog mitt liv blivit helt annorlunda och jag hade aldrig någonsin träffat Kalle! Med facit i handen hade jag dött av brustet hjärta om jag inte hade träffat Kalle. För även om han verkligen inte var min första kärlek, så är han helt klart min största!

Nr 25

Kategori: Tänkt om!

Åh Heddan jag tror inte det är någon bra dag för mig att skriva om vad jag är bra på idag men jag ska försöka åtminstone trots att mitt självförtroende inte är på topp.

Jag älskar att laga mat och jag tycker att jag är väldigt bra på det. Jag är snabb och kreativ i min matlagning vill jag påstå och allt som oftast blir det gott också. Att bjuda vänner på middagar är ju jätteroligt.

Jag är bra på att se detaljer och lägga märke till det lilla som andra oftast förbiser.

Jag är bra på att ge ärlig och rak feedback och konkreta (om än lite hårda kanske) råd.

Jag tycker också att jag är bra på att jobba som receptionist. Då menar jag de klassiska recpetionist-arbetsuppgifterna såsom posthantering, telefoni, mailservice, kundkontakt osv.