I huvudet på Rojsdotter

Åsikter, tankar, vardag & fest hos familjen Rojsdotter-Lundqvist.

Att vara mammaledig

Kategori: Tänkt om!

Att ha fått vara hemma i över ett år med detta lilla underverk har verkligen varit en berg och dalbana. Jag kan inte säga att det har varit den lyckligaste perioden i mitt liv, för då skulle jag verkligen ljuga men jag har haft så många lyckliga stunder och att Ellen kom till oss är verkligen ett av mitt livs största, mest glädjeberikande och viktigaste av händelser. Att försöka se mitt liv utan henne, är nu en omöjlighet lika grundad som det var oförståligt att jag skulle få ett barn, innan hon kom till oss. Om ni förstår vad jag menar.

Snart är min mammaledighet slut och jag måste ge mig ut och leta jobb igen. Ni som känner mig vet att arbetsmarknaden har varit ganska så tuff för mig och jag grämer mig verkligen jättemycket nu när det börja smyga sig inpå mig igen. Jag hatar verkligen arbetsintervjuer, att promota sig själv och visa sina bästa sidor och kvaliteter på kort utsatt tid och dessutom inför totalt okända människor! Usch, vad jag har svårt för sånt. Jag tror inte mycket om mig själv vad det gäller min yrkesroll. Jag vet ju för sjutton gubbar inte ens vad jag vill göra, vad jag vill bli, vad jag kan eller vad jag är duktig på! Att jag kan prata, ge råd och stöd, att jag är rak och ärlig, bra på att laga mat och kan roa och underhålla när jag är på gott humör plus att jag kan det där med städning (ni vet många års erfarenhet ger färdighet!) och är intresserad av att det ser hyfsat ut i mitt hem, ger väl för fan inga pluspoäng?!

Jag tycker det skriker hemmafru om mig fast jag inte ens är gift! Innan jag blev gravid, ni vet för hundra år sen då jag bodde i Norrköping (jo, det känns verkligen länge sen) så hade jag ett jobb som jag trivdes jättebra med. Jättebra ända tills något hände och det plötsligt inte fanns så mycket för mig att göra längre och jag fann mig själv sitta och glo på facebook eller så surfade jag runt efter gud vet vad. När företaget också insåg att det inte fanns mycket vettigt för mig att göra så fick jag sparken. Thank you! Inte nog med det, Kalle (som jobbade på samma företag men med något helt annat) fick också sparken! Jag var så satans arg, sårad och kränkt över detta men samtidigt så gillade jag verkligen vår chef. Jag gillade verkligen detta lilla ettriga företag som stretat så länge i motvind och jag tyckte bra om de allra flesta av mina få arbetskamrater. Det är klart att jag någonstans förstod att man måste minska på utgifterna och säga upp lite personal om företaget skulle överleva! Men vad jag inte förstod var varför just Kalle skulle få sparken!? Att jag fick gå kan jag förstå. Supporten (den som jag skötte) skulle ju inte finnas kvar längre.

Nåväl. Jag är en överlevare och även om jag ofta är både negativ, cynisk och ser glaset som halvtomt så såg jag hela situationen som den nystart det verkligen blev, för oss båda. Vi tog oss i kragen, Kalle sökte ett jobb! Och fick det! Tur och skicklighet i en god förpackning. Min diplomatiska, kloka och intelligenta man. Såklart fick han jobbet, även om han faktiskt fick kämpa lite den här gången. Det var nog bara nyttigt. Vi letade och tittade runt efter någonstans att bo och hittade vår fina lägenhet. Vips så var vi Stockholmare och jag upptäckte i samma veva att vi äntligen skulle bli föräldrar. Snacka om nystart!

Jag däremot fick jota jobb, hur många ansökningar jag än skickade ut. Jag var på 4 arbetsintervjuer under det året då jag gick gravid och eftersom jag ser ut som jag gör, har den utbildning jag har (läs; inte har någon eftergymnasial utbildning att prata om) och dessutom var gravid så var det ganska självklart att de skulle välja någon annan till jobbet. Jag var så glad över det där lilla som växte där innanför att jag inte orkade bli ledsen ens. För en gång skull såg jag fram emot att gå hemma och slippa streta på nåt ställe jag inte ens gillar. Vi bodde ju i Stockholm! Här finns det ju huuuuuur mycket som helst att göra och man kan förkovra sig i miljoner saker, vi skulle kunna träffa alla våra vänner mycket oftare och skaffa ett gäng nya nu när vi bor i en så stor stad. Jo pytsan. Jag blev mer isolerad och mer hemmavid än någonsin förut. Det är dyrt att "göra något" och mammapenningen är väldigt liten. Räcker inte ens till alla räkningar, egentligen. Mammagruppen var väl trevlig men vi har inte så jättemycket gemensamt, förutom att vi har barn i ungefär samma ålder. Våra vänner kom inte alls och hälsade på oss, som vi hade trott. Ingenting med Stockholm lockade tydligen. Nya vänner är jättesvårt att skaffa i vår ålder. Ännu svårare om man bara sitter hemma och ugglar hela dagarna. Sen var det ju hela den där biten med att bli mamma men det är ju ett kapitel för sig och så långt orkar ingen läsa.

Vad vill jag ha sagt egentligen? Jag vet inte, att jag är besviken någonstans men fortfarande har hopp? Att jag verkligen är tacksam för att vi har det jäkla bra trots allt? Absolut! Att jag önskar mig lite mer glädje, vänskap och äventyr? Ja tack, hemskt gärna! Att jag så förjordat gärna vill hitta drömjobbet och äntligen, äntligen få börja pensionspara och ha råd att betala csn-lånet!? JA! Ja, det är väl egentligen det jag vill ha sagt men som vanligt är jag tvungen att sno in mig i en massa negotugg. Förlåt, men där har ni mig, som i en liten ask. Aldrig enkel, aldrig räta rader eller färdigpaketerad.

När det är det lilla, har man då rätt att oroa sig?

Kategori: Tänkt om!

Jag tittar på morgon-tv varje morgon samtidigt som Ellen struttar runt och plockar ur alla sina leksaker ur sin stora korg och jag förundras över hur stark en människas överlevnadsinstinkt är. Folk sitter fast i gruvor i flera veckor eller vandrar km efter km i midjehögt vatten med bara några få ägodelar i ett tygstycke på huvudet. En världskatastrof är ju faktiskt lika mycket en enda människas öde och alla är, eller bör åtminstone vara det, (men ofta undrar jag) lika mycket värda. Och fast jag blir alldeles översvallande påverkad känslomässigt så går det fort över, för media har härdat mig. Kanske lite för mycket kan jag känna ibland. Jag byter kanal för att slippa känna halsen tjockna och ögonen tåras. Jag byter kanal för att det är på något sätt fel att bry sig för mycket. Man harklar sig, ursäktar sig och skrattar till. Så blödig jag är, kanske man hasplar ur sig och skyller på hormoner. Sanningen är att det gör för ont och att man inte riktigt förstår. Världen är för grym för att man ska kunna greppa, liksom.

Men herregud! Det ÄR ju hemskt! Det är ju helt fruktansvärt! Det är så osannolikt (i min lilla värld) att vår planet blöder från alla ändar och gråter ut sin ångest i form av översvämningar, jordbävningar och global uppvärmning. Att det finns människor som svälter fast jag har kylskåpet fullt av mat, att massor av barn tvingas skjuta vapen i krig de inte alls valt att delta i eller tvingas sälja sina kroppar till män och kvinnor som sexuellt är helt förvridna och sjuka och därför tycker att det är helt i sin ordning. Tänk att det finns människor som varken har tak över huvudet eller en egen plats att sova på och vi tjafsar om vilken sängbotten som är bäst för våra stackars ryggar. Det finns massor av människor som skor sig på andras olycka och överallt i världen växer maktbegäret hos de som ser osäkerheten och hjälplösheten frodas. 

Jag oroar mig för mitt barns uppväxt, att hon ska trivas på dagiset vi väljer och få bra vänner. Att hon ska få rätt pedagogisk hjälp och tillräckligt med stöd i skolan för att till fulla kunna utnyttja hela sin kapacitet och bli så bra som det bara går, på just det som hon väljer att bli. Jag oroar mig för tonåren och hennes första pojkvänner. Jag är rädd för att hon inte ska bli behandlad med respekt och hoppas vid gud att hon ska slippa mobbing och utanförskap. Jag gör vad jag kan för att säkra hennes ekonomiska framtid, så gör även hennes far, farfar och hennes morföräldrar genom olika fonder och bankböcker. Jag oroar mig för hennes hälsa och hoppas att hon ska få ett långt, friskt och lyckligt liv. Ett normalt liv. Vad nu det egentligen innebär...

Är vi konstruerade såhär? Att vi ska bry oss i lagom dos, inte tippa över åt något håll. Skänka en liten slant när samvetet gnager, läsa på lite, diskutera löst vid matbordet och ojja oss över "allt elände" när vi står där och väntar någonstans och råkar börja samspråka med första bästa okänning?! Ena stunden skäms jag över att jag köper ännu fler kläder (som någon stackare har suttit och sytt fast hon inte får lön för det), leksaker (som säkert något barn ändå i slutändan tillverkat, fast det ska vara kollat) eller böcker åt Ellen som hon ändå inte kan läsa. För att i andra stunden tänka att jag ju borde, eftersom jag faktiskt har möjligheten och det vore dumt att inte utnyttja denna möjlighet. Jag vill verkligen leva på ett bra sätt och vara en god förebild men det känns så hopplöst ibland och hur långt ska man dra det hela? Det finns massor att göra om man bara vill, vågar och kan.

Det är när jag tänker allt detta som den stora hopplösheten infinner sig och jag blir i det närmaste apatisk. Det blir för mycket! För stort och rörigt och mäckigt. Därför så sitter jag här, framför en dator med tv:n på i bakrunden och orerar. Jag dissar mina egna lösningar på problemen, den ena efter den andra. För vad är väl jag? En enda liten människa i landet Sverige, långt där uppe i nord dit typ ingen någonsin kommer och där allt är precis sådär lagom bra. Inte illa nog för att löpa amok men lite, så där irriterande kliande.

Karpaltunnelsyndrom

Kategori: Tänkt om!

Huvudbry och tankesnurr. Idag var jag tidigt på morgonen iväg och gjorde en utredning på mina händer som jag har besvär med. Det gjordes med hjälp av sladdar med små kuddar på som sattes på armen och handen och så fick jag små elektriska stötar igenom armen på olika ställen så att mina fingrar och ibland hela handen ryckte och krampade och så mäter de hur lång tid det tar för nerven att reagera. De stack även en sjuhelvetes tjock nål i musklerna i handen på mig och sen fick jag arbeta med handen och läkaren mätte hur starkt mitt motstånd var osv. Det var mycket obehagligt men det gjorde inte så farligt ont utan var mest olustigt.

Det visade sig i alla fall att jag hade en "nervsjuka" som kallas karpaltunnelsyndrom. Så nu vet jag vad det är, nu är frågan vad man kan göra åt det!? Det får min läkare på vårdcentralen och jag diskutera när jag blir kallad. Det tar väl ett par dagar innan han får min utredning i sina händer. Läkaren som ställde diagnosen och gjorde utredningen sa att man opererar. Jippi! *morr* Hoppas jag slipper det!


Med inspiration av Philip

Kategori: Tänkt om!

När jag kollade in Philips blogg idag såg jag hans "just nu gillar vi"-lista och blev inspirerad att göra nåt liknande. Det finns så mycket som jag tycker väldigt mycket om men om jag försöker hålla mig till det som rör sig runt mig just nu så blir det följande saker:

* Soliga dagar

* Kaffe på balkongen

Zoegas

* Lövsprickning

Lövsprickning

* Att Hjärtat kommer hem ifrån Malta ikväll

* Ellens flodhästbody

Flodhästbody

* Tidningen Koloniträdgården

Kolonitidningen

* Shoppa kläder till Ellen

* Trädgårdshandskar

* Min alldeles egen odlingslott

Lotten

* Marabou Polka (riktigt god fast det är "fulchoklad")

Choklad

* Att grillsäsongen har startat

* Basilika

basilika

* Sallad med kapkrusbär

* Min otroligt vackra orkide

Orkide

Hur man har det, beror ofta på hur man tar det

Kategori: Tänkt om!

Hur man har det, beror ofta på hur man tar det. Det ligger väldigt mycket i de orden, tycker jag. Jag känner mig ofta missförstådd och orättvist behandlad. Jag blir ibland besviken på mina vänner, tyvärr. Ibland är det väldigt svårt att inte ta åt sig när någon gör något helt oväntat eller säger sin åsikt, även om den bara missriktat blir till ett personligt påhopp. Jag har själv lätt för att säga fel saker och jag hoppas verkligen att mina vänner inte tar allt för illa vid sig när jag låter min besvikelses tunga tala och min evigt cyniska läggning ligger mig till last.

Personer handlar och pratar utan att tänka efter riktigt. Säger sin mening just där och då utan att tänka på konsekvenserna eller är egoistiska för att de mår bäst så. Jag är en av dem! En av de "frispråkiga" som det snällt brukar heta. Saken är den att jag helt enkelt är för spontan och för mycket av en känslomänniska för att kunna hålla tand för tunga, i de flesta situationer. De få gånger som jag lyckats hålla käft, är jag oftast stolt över mig själv efteråt. Ibland förbannar jag dock mig själv för att jag inte sa något, där och då. Det kunde ha gjort stor skillnad och jag hade antagligen mått lite bättre. Jag vill och måste tro att människan aldrig eller åtmistone sällan, menar illa. Vänner vill ens bästa, menar väl och vill finnas och ställa upp för dig.

Eller? Är vi endast egoister? Gör vi bara goda gärningar för vår egen vinnings skull? Cynikern inom mig nickar häftigt, jojo, visst är det så! Pessimistiskt tänkande ligger för mig, tyvärr. Jag tror sällan gott om folk i allmänhet och ibland tvivlar jag även på mina vänner. Är det därför mitt liv är orättvist? Är det därför jag blir besviken om och om igen? Skulle jag ha mer tur om jag tog livet lite mer på skoj och inte såg så allvarligt på allas handlingar? Skulle jag få det lättare, bli rikare (inte nödvändigtvis ekonomiskt) och må bättre om jag skrattade åt allt som folk och vänner säger till mig och ryckte på axlarna åt varje motgång? Tänk om man skulle vända andra kinden till?! Vad innebär egentligen det, att vända andra kinden till? Att svälja sin stolthet? Att bli likgiltig? Att se genom fingrarna? Att inte ta åt sig eller illa vid sig? Att låta andra ta på sig hedern eller för den delen, skulden?!

Att vara sann! Att vara sann och ärlig mot sig själv är förbannat svårt, ibland nästan plågsamt. Att vara sann och ärlig mot andra kostar ibland alldeles för mycket och gör ibland alldeles för ont för att vara värt det!

TV-serier

Kategori: Tänkt om!

Jag minns inte när jag började titta på tv-serier faktiskt. Bland de första var nog i alla fall Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Kanske Macgyver och M.A.S.H? Beverly Hills! Oj oj.... minnena flödar. Jag är stort fan av Milleniumböckerna och slukade alla tre fort, fort. Filmerna var också ganska bra, tycker jag. Nu har de kommit som tv-serie och jag ska nog kolla på de också. Har spelat in några avsnitt. Annars har jag egentligen fullt upp med andra serier och man vill ju inte sitta framför tv:n nu när det börjar bli vår och finare väder! Jag spelar nästan alltid in och tittar när jag har tid och lust. Just nu tittar jag på Saltön, (men det är sista avsnittet nu) Medium, Brothers & sisters, Dexter, Bones, True blood och The Mentalist. Det är säkert någon mer men jag kommer inte på någon just nu.

Jag gillar polis/deckare både i bokform och som tv-serieform så Prisonbreak och Anna Phil var favoriter, så även Mordkommisionen och Miami Vice när det begav sig. En bra serie ska innehålla relationsdrama, lite övernaturligt och så ska det vara spännande, så klart. Jag gillar även kriminalteknik eller medicinsk anknytning o dyl. Det är jätteintressant! Jag älskade Cityakuten, t ex. Sen gillar jag även typiska chicflic-serier som Sex´n the city, L-word, Gilmore Girls, Lipstick Jungle och Alias men har däremot inte sett ett enda avsnitt av Desperate housewifes! När vänner får höra det säger de alltid att jag har missat något men då ska ni veta att det värsta jag vet är catfights och vad jag har förstått så innehåller den serien inte mycket annat!? Jag har även missat Six feet under och Madman som ska vara sååå bra, har jag hört. Jag är väldigt svag för vampyr-serier, fast jag inte alls är "into vamps" annars, vilket då verkar lite märkligt kanske. Så True blood, New Amsterdam, Angel och Moonlight är favvosar. Jag får inte glömma att nämna Heros som är en jättehit ju och superhjältar är alltid bra! Smallville, Lois & Clark och Kyle XY är därför med på agendan, utan tvekan. 

Det finns så otroligt många bra serier även om inte alla avsnitt i sig är så mycket att ha och vissa kan jag verkligen sakna när sista avsnittet är visat. Man vill se dem igen eller se mer av karaktärerna och få veta mer. Man vill se vad som händer sen, liksom. Det är det sorgliga med serier. Att de en gång tar slut. Men att t ex Prisonbreak, Lost och 24 tog slut sörjer jag inte och vissa är visst tillbaka igen!? Att de orkar hålla på. Där har jag tröttnat, faktiskt.

Jag skulle kunna rada upp 100-tals serier som jag sett genom åren. Det blir dock inte någon rolig läsning utan mer ett kartotek över mitt tittande genom åren och det vill ni nog slippa!? Eller?

Våren och växterna

Kategori: Tänkt om!

Nu kliar det lite i fingrarna efter att få påta i jord, förså lite svårare grönsaker och blommor, plantera om krukväxterna och det börjar ju närma sig. Då det gäller min lust och kärlek till odling, krukväxter och trädgård så är den stor och nyfiken. Nu har jag inte längre någon trädgård där jag kan sätta buskar och träd, där jag kan odla vaxbönor, sallad, morötter och örter eller se gamla vänner återkomma och det svider i hjärtat då jag tänker på allt arbete jag la ner vid sommarstugan förr om åren och alla växter och träd jag var tvungen att säga adjö till då vi sålde stället. Som jag kämpade med rabatter och grönsaksland! Jag försökte tämja den vilda skogen som nästan helt höll på att ta över min kuperade, steniga, backiga skogsbrynsträdgård och hackade, rensade, flyttade, kånkade och bar sten och annat skrot bort från mina väl valda rabatt-partier. Det blev fint och var fint... i kanske en eller ett par veckor sen var det dags att rensa blåbärs- och ljungris och all sköns ogräs igen. Men aj aj vad jag mådde gott i själen av allt arbete! Jag saknar det något enormt nu när jag bara har en ynklig, blåsig balkong att hålla mig till och jag får inte alls utlopp för allt jag vill göra och prova på. När vi flyttade hit hade vi nästan helt bestämt att vi absolut inte skulle köpa någon liten stuga, fritidshus eller ens kolonilott. Vi tyckte det var rätt skönt att slippa ansvaret och jobbet som det innebär men nu undrar jag om vi inte måste köpa en lott åtminstone. Jag tror inte jag klarar en sommar till utan att få påta lite. Mina krukväxter trivs mycket bättre här än på Bredgatan, så jag har mycket mer nöje av dem nu än då. Alltid en liten tröst. Mina orkidéer blommar så vackert i köksföntret nu och har så gjort i över en månads tid, ja kanske mer än det. Snacka om tacksamma blommor!

Aprikosfärgad phalaenopsis

Roliga är de också. Nu finns ju även minivarianter, som den här. Jag har två stycken av denna varianten.

Miniphalaenopsis

Här är en gammal trotjänare. Den blommar om för tredje eller fjärde gången nu.

Röd phalaenopsis

Bara detta att få vara ute i naturen är något som jag älskar och verkligen saknar nu när det är kallt, blött och kalt överallt. Visst är vintern vacker på sitt vis med sin rimfrost, solglitter i istapparna och granarna som dingnar av snötyngd men jag är ändå helt klart en vår, sommar och höstmänniska. Jag dör liksom lite jag också då vintern kommer och allt dör eller går i ide. På samma sätt tycker jag att jag själv börjar leva igen i samma takt som växterna börjar titta fram ur mullen igen och stadigt växer sig större och starkare i vårsolens värme. Jag har sagt det förut och jag säger det igen... jag längtar! Jag längtar efter att få plocka blommor, visa Ellen all vår vackra natur och peka ut olika slags växter. Jag längtar efter att spana på vårens första fåglar och att få åka och titta på tranorna, att få dricka kaffe och fika smörgås på någon stenhäll tillsammans med familjen och Ellens farfar, som precis som jag älskar naturen mer än något annat och som kan så mycket om både djur, fåglar och växter. Han kan jag prata odling, förädling och ogräs med i timmar!

Att döpas eller inte döpas....det är frågan

Kategori: Tänkt om!

Detta med att döpa sitt barn eller inte är en hel mardrömsliknande vetenskap. Usch jag blir galen på det. Vad ska vi göra? Ska vi döpa Ellen eller inte? Ska hon bli medlem i kyrkan så hon har tillgång till all deras verksamhet, giftemål i kyrka, begravning osv. Eller ska hon få välja själv när hon blir stor? Ska vi istället ha namngivningscermoni och vad sjutton innebär det egentligen?! Vilket är mest praktiskt? Vilket är roligast att göra? Ska två icketroende verkligen döpa sitt barn i kyrkan, för det första?! Och om vi väljer att inte ha dop i traditionell mening (i kyrkan) så verkar det ändå bli en exakt lika stor grej av det hela ändå med diktläsning, sånger, tårtor och hela konkarongen.... kan man inte lika gärna ha det i kyrkan då? Så man kan utnyttja lokaler och präst som "sköter snacket"?! Och om man nu ska ha ett dop, vilka ska man då bjuda? Och vilka sånger/psalmer/dikter ska man ha? Måste man ha det!? Jag har svårt för allt det där....tycker ofta det känns konstlat och så "inte jag". Sen är det den STORA frågan om vilka man ska välja som gudföräldrar/faddrar.... jisses! Det är ju jättesvårt! Kalle är minst lika förvirrad som jag är och därför tror jag att det kommer sluta med att allt rinner ut i sanden..... *suck* Det vill jag inte heller! Alla dessa frågor och tankar om Ellens namngivning gör mig sömnlös, förbannad, förvirrad och trött så in i norden.

Orkeslös och omotiverad efter ännu en halvkass natt.

Kategori: Tänkt om!

Man skulle kunna tro att om nu Ellen sover snällt natten igenom, så får väl jag också sova! Nej, inte då! Jag vaknar flera gånger varje natt. Antingen är jag kissnödig, för varm, eller så har jag drömt en mardröm. Det jobbigaste är att jag har så svårt att somna och senare somna om, för att jag grubblar så mycket. Mycket dumt! Och mycket onödigt, för inget blir bättre av att jag ligger där och funderar över vår planet och miljöförstöring, jul & nyår, bloggen, fattigdom, epedemier, plötslig spädbarnsdöd, min övervikt, nya och gamla vänner och inte minst min relation till Ellen och hur den kommer att utvecklas i framtiden. Vilken sort mamma kommer jag att vara? Kommer jag någonsin att nå en hyfsad vikt som jag kan känna mig bekväm i igen och denna gång få behålla den? Ska jag inte köpa lite fler julklappar ändå? Det kanske är snålt med bara två till Kalle? Man borde ju inte köpa några alls! Det är inte miljövänligt att konsumera! Varför kan inte de som är megarika bara ge bort allt sitt överflöd till de som verkligen behöver hjälp? Varför måste det alltid överdrivas då någon faktiskt gör en insats?! Som ex. kan vi ju belysa Extreme Home Makeover som jag tycker är ett jävla skitprogram (men jag blir alltid lika berörd när jag ser den utvalda familjen gråta av lycka för sitt nya fina hus, dock). Men vad faaan!! Måste man bygga ett 12-rumshem med 6 badrum bara för det!? Och måste de har alla lyxartiklar? Hade det inte varit bättre att bygga 2 eller 3 hus och på så sätt hjälpa 3 familjer ifrån deras missär?! Jag förstår inte....

Jag har nog ungefär tusen olika tankar som snurrar runt, runt i skalle på mig om nätterna och allt utom en bråkdel av dessa är sånt som bottnar i oro eller olika slags rädslor. Varför är jag så himla orolig och rädd för allting? Vad kan man göra åt det? Varför är det alltid på nätterna som man grubblar på allt det här? På dagarna ser man mycket mer nyktert på saker och ting. Nätterna känns helt annorlunda! Vanmakten är lika stor som sömnlösheten!

flerspråkighet...

Kategori: Tänkt om!

Jag har funderat lite på det där med att kunna flera språk och hur befriande det måste vara! För att inte tala om smart och nyttigt! Jag tror jag ska försöka introducera engelska för Ellen när hon är tre månader och Kalle får prata franska med henne så gott han nu kan ( han minns väl inte allt i från skoltiden men lite är ju bättre än inget!) och sen så hoppas jag att hon kommer att välja ytterligare ett eller ett par språk när hon väl går i skolan.

Jag önskar verkligen att mina föräldrar hade varit lite mer puschiga vad det gäller denna biten, då jag gick i skolan. Nu valde jag maskinskrivning och bild&form (för det var ju roligt och jag var bra på det) men om jag hade läst spanska och franska så hade jag haft mycket enklare att få jobb idag, det är jag helt övertygad om och resorna jag har gjort hade blivit både roligare och enklare om jag hade kunnat göra mig förstådd på spanska och franska. Nu känns det som det är försent att lära sig ett nytt språk men det är det ju egentligen inte alls. Det är bara en fråga om viljestyrka och motivation. Jag är inte så full av något av dem just nu, tyvärr.

Men blir inte barnet förvirrat av alla olika språk då, undrar ni?! Nej, forskningen visar att barn klarar upp till 4-5 språk och ju tidigare dessa introduceras för dem desto lättare har barnen för att lära sig dem! Sen får man ju vara uppmärksam på hur barnen verkar ta det. Om de inte alls är intresserade så ska man ju självklart inte tvinga dem att lära sig språk.