Att ha fått vara hemma i över ett år med detta lilla underverk har verkligen varit en berg och dalbana. Jag kan inte säga att det har varit den lyckligaste perioden i mitt liv, för då skulle jag verkligen ljuga men jag har haft så många lyckliga stunder och att Ellen kom till oss är verkligen ett av mitt livs största, mest glädjeberikande och viktigaste av händelser. Att försöka se mitt liv utan henne, är nu en omöjlighet lika grundad som det var oförståligt att jag skulle få ett barn, innan hon kom till oss. Om ni förstår vad jag menar.

Snart är min mammaledighet slut och jag måste ge mig ut och leta jobb igen. Ni som känner mig vet att arbetsmarknaden har varit ganska så tuff för mig och jag grämer mig verkligen jättemycket nu när det börja smyga sig inpå mig igen. Jag hatar verkligen arbetsintervjuer, att promota sig själv och visa sina bästa sidor och kvaliteter på kort utsatt tid och dessutom inför totalt okända människor! Usch, vad jag har svårt för sånt. Jag tror inte mycket om mig själv vad det gäller min yrkesroll. Jag vet ju för sjutton gubbar inte ens vad jag vill göra, vad jag vill bli, vad jag kan eller vad jag är duktig på! Att jag kan prata, ge råd och stöd, att jag är rak och ärlig, bra på att laga mat och kan roa och underhålla när jag är på gott humör plus att jag kan det där med städning (ni vet många års erfarenhet ger färdighet!) och är intresserad av att det ser hyfsat ut i mitt hem, ger väl för fan inga pluspoäng?!

Jag tycker det skriker hemmafru om mig fast jag inte ens är gift! Innan jag blev gravid, ni vet för hundra år sen då jag bodde i Norrköping (jo, det känns verkligen länge sen) så hade jag ett jobb som jag trivdes jättebra med. Jättebra ända tills något hände och det plötsligt inte fanns så mycket för mig att göra längre och jag fann mig själv sitta och glo på facebook eller så surfade jag runt efter gud vet vad. När företaget också insåg att det inte fanns mycket vettigt för mig att göra så fick jag sparken. Thank you! Inte nog med det, Kalle (som jobbade på samma företag men med något helt annat) fick också sparken! Jag var så satans arg, sårad och kränkt över detta men samtidigt så gillade jag verkligen vår chef. Jag gillade verkligen detta lilla ettriga företag som stretat så länge i motvind och jag tyckte bra om de allra flesta av mina få arbetskamrater. Det är klart att jag någonstans förstod att man måste minska på utgifterna och säga upp lite personal om företaget skulle överleva! Men vad jag inte förstod var varför just Kalle skulle få sparken!? Att jag fick gå kan jag förstå. Supporten (den som jag skötte) skulle ju inte finnas kvar längre.

Nåväl. Jag är en överlevare och även om jag ofta är både negativ, cynisk och ser glaset som halvtomt så såg jag hela situationen som den nystart det verkligen blev, för oss båda. Vi tog oss i kragen, Kalle sökte ett jobb! Och fick det! Tur och skicklighet i en god förpackning. Min diplomatiska, kloka och intelligenta man. Såklart fick han jobbet, även om han faktiskt fick kämpa lite den här gången. Det var nog bara nyttigt. Vi letade och tittade runt efter någonstans att bo och hittade vår fina lägenhet. Vips så var vi Stockholmare och jag upptäckte i samma veva att vi äntligen skulle bli föräldrar. Snacka om nystart!

Jag däremot fick jota jobb, hur många ansökningar jag än skickade ut. Jag var på 4 arbetsintervjuer under det året då jag gick gravid och eftersom jag ser ut som jag gör, har den utbildning jag har (läs; inte har någon eftergymnasial utbildning att prata om) och dessutom var gravid så var det ganska självklart att de skulle välja någon annan till jobbet. Jag var så glad över det där lilla som växte där innanför att jag inte orkade bli ledsen ens. För en gång skull såg jag fram emot att gå hemma och slippa streta på nåt ställe jag inte ens gillar. Vi bodde ju i Stockholm! Här finns det ju huuuuuur mycket som helst att göra och man kan förkovra sig i miljoner saker, vi skulle kunna träffa alla våra vänner mycket oftare och skaffa ett gäng nya nu när vi bor i en så stor stad. Jo pytsan. Jag blev mer isolerad och mer hemmavid än någonsin förut. Det är dyrt att "göra något" och mammapenningen är väldigt liten. Räcker inte ens till alla räkningar, egentligen. Mammagruppen var väl trevlig men vi har inte så jättemycket gemensamt, förutom att vi har barn i ungefär samma ålder. Våra vänner kom inte alls och hälsade på oss, som vi hade trott. Ingenting med Stockholm lockade tydligen. Nya vänner är jättesvårt att skaffa i vår ålder. Ännu svårare om man bara sitter hemma och ugglar hela dagarna. Sen var det ju hela den där biten med att bli mamma men det är ju ett kapitel för sig och så långt orkar ingen läsa.

Vad vill jag ha sagt egentligen? Jag vet inte, att jag är besviken någonstans men fortfarande har hopp? Att jag verkligen är tacksam för att vi har det jäkla bra trots allt? Absolut! Att jag önskar mig lite mer glädje, vänskap och äventyr? Ja tack, hemskt gärna! Att jag så förjordat gärna vill hitta drömjobbet och äntligen, äntligen få börja pensionspara och ha råd att betala csn-lånet!? JA! Ja, det är väl egentligen det jag vill ha sagt men som vanligt är jag tvungen att sno in mig i en massa negotugg. Förlåt, men där har ni mig, som i en liten ask. Aldrig enkel, aldrig räta rader eller färdigpaketerad.