Ganska länge nu har jag funderat kring detta med miljön, vår planet, vårt eget levene och på självhushåll. I kanske 15-20 år har tankarna funnits där och de sista fyra-fem åren har tankarna snurrat runt extra mycket. Jag har en ganska stark längtan efter att få sköta om mitt eget, i mycket större utsträckning än vad jag gör idag. Jag lever egentligen inte mitt liv som jag riktigt vill göra. Eller, jag både lever som jag vill och inte. För att säga att man inte är i det liv man vill är ju fel, då hade jag väl ändrat på så mycket mer men det finns också saker man inte kan styra över utan att få med sig resten av familjen eller utan att röra upp himmel och jord, som man brukar säga.
Att leva som man lär är fan ingen lätt uppgift. Jag skulle vilja påstå att det är rent omöjligt. Dels pga okunskap och ekonomi men också pga tidigare livsval och bekvämlighet. Sen är det också mycket för att man är osäker, rädd för att förlora det man har, att inte kunna ändra sig och att inte kunna få tillbaka det man en gång hade om man bestämmer sig för att ta klivet. Jag avundas på sätt och vis de människor som bara säljer allt de äger och har och flyttar ut i skogen och odlar sin egen mat, slaktar höns och gör sina egna skinnskor eller de som ger sig ut på en lång resa (där de inte vet vart de är på väg eller när resan ska ta slut) eller de som skolar om sig vid en ålder av 35 och startar ett eget företag, inom någon som de aldrig sysslat med tidigare. Eller personer som helt ändrar sin egen högst privata livsstil och får ny vikt, ny garderob och nya, bättre vanor. Vart får de energin och kraften ifrån? Hur vågar de? Jag tror att jag själv har ett allt för bra liv här och nu, för att jag ska våga riskera det mot något helt okänt och annorlunda. Men vem har sagt att det måste vara allt eller inget?!
En mellanväg då, tänker ni. Ja, det gör jag också och har gjort i många år. Jag försöker halvhjärtat. Jag försöker köpa ekologiskt och närproducerat men blir trött och sur när priserna är allt för dyra eller när varan är så mycket sämre än den som kostar hälften så mycket. (Jag tänker på ex. frukt och grönsaker. Vem vill ha en skrynklig, liten och smått förgången paprika som kostar 18 kr om du kan få en fin, polerad för 8 kr? Må så va hänt att den är besprutad, men där går min gräns.) I stället för att då tänka: Okej, då får vi vara utan denna vara, så faller jag för frestelsen och köper den billigare varianten som ju faktiskt är dålig för både miljön och mig! Kläder är en annan sån sak som jag har svårt att låta bli. Jag älskar att shoppa kläder! Gärna billiga, så jag kan byta ofta. Hur miljövänligt är det? Vilka stackare har sytt dem? Vad har de fått i lön? Och vad är det för tyger? Vad innehåller de för gifter och kemikalier? Man är egentligen dum i huvudet som går på i detta ekorrehjul år ut och år in. Varför ska jag ha de där t-shirtarna, jeansen och flaschiga klänningarna? De är snett sydda, sitter ofta taskigt och går fort sönder eller mister färg och glans efter tre tvättar. Visst det är billigt! Men egentligen helt förkastligt.
Jag vill egentligen sticka egna tröjor, mössor, vantar och strumpor. Virka egna grytlappar och brödkorgar och tillverka en egen skärbräda och kaffe-/mjöl- eller risburk. Men jag har inte kunskapen eller talangen. När jag föll pladask för en urläcker näverburk som jag såg på tv för lite sen kontaktade jag tillverkaren. Visst, det är ett hantverk och visst han är unik i sin tillverkning. Den är miljövänlig, hållbar och tålig. Vacker, praktisk och helt unik. Men vem har råd att betala 2300 kr för en burk?! (Eller 1200 kr, eller ens 800 kr som den minsta kostade! ) Om jag vill ha en stickad cardigan som är handgjord skulle jag få betala någonstans mellan 1200 kr - tjaa 5000 kr kanske, beroende på garn, vem som gjort den osv. Tänk om jag sen skulle spilla på den? Eller om ungarna skulle råka dra en maska på den?! Jag skulle ju dö! Jag kan få en ganska snygg (inte som en handgjord men helt ok och duglig) för 399 på Kappahl t ex. Och det skulle inte vara hela världen om den gick sönder efter ett halvår eller ett år. Det enda jag behöver leva med är det dåliga samvetet (som troligen bor i Pakistan eller Bangladesh och är 13 år) och lite sladdriga kläder. När ska det vända? När ska bägaren rinna över? När ska man fatta?!
Man kan göra så mycket själv. Så många saker man sällan gör men som alla borde göra jämt. Laga sina kläder, vädra dem i stället för att slänga dem i tvättmaskinen, byta med andra istället för att köpa nya, handla på second hand eller tillverkar nytt av gammalt. Man kan alltid göra en trasmatta. (åh tänk den som ändå hade en vävstol.) Tid och kunskap, det dyrbaraste som finns. Lärdom av andra (ofta de äldre) och tiden att sitta ner och tillverka själv. Vart hittar man det? Hur gör man? Och hur har man plats?
Känslan av att göra sitt eget äppelmos ifrån fallfrukten man fått från en vän eller plockat i sin egen trädgård, (jag önskar mig ett stort kallskafferi där jag kan bunkra upp alla mina kulinariska kreationer) stoltheten över halsduken man suttit med framför tv:n i någon månad och stickat, när den är klar. Måltiden som man själv komponerat utifrån vad trädgårdslandet bjöd på den veckan, ger en otroligt skön känsla. Jag försöker... jag odlar på min lilla, lilla lott, jag stickar en sjal/halsduk då och då (det ända jag kan i stickväg) och jag försöker handla varor ekologiskt (alltid om det är billigt, ibland om det är dyrt) och jag byter, skänker eller återbrukar när det infinner sig saker. Jag försöker laga mat och förbrukningsvaror själv, helst ifrån grunden och gärna ekologiskt, vegetariskt och närodlat. Men jag är dålig på att köpa begagnat (för jag vill gärna ha nytt och fräscht), byta ut, laga och på att göra om saker så det passar mig bättre. Jag är dålig på att låta bli impulsköp av ännu en snygg tröja till mig själv eller klänning/body till barnen. Jag unnar mig gärna fyra sorters pålägg fast det gott duger med bara ost ELLER pastej. Jag äter kött i stora mängder, framför allt charketurier och tvättar kropp och hår med giftiga shampoon och tvålar. Kläderna åker snabbt i tvättkorgen och jag har säkert 15 par skor, tar bilen allt för ofta och återvinner inte plast.
Ja, ni har säkert redan räknat ut vad mitt nyårslöfte ska bli i år. Ingen konsumtion, känns som ett oövervinnerligt steg men det är egentligen totalt nödvändigt. Jag tror inte riktigt på min egen och min familjs förmåga då det gäller totalstopp men mitt nyårslöfte (och önskan framför allt) är att finna en ny livshållning. Jag ska verkligen försöka att shoppa mindre, återbrukar mer, tillverka fler saker själv, handla mer ekologiskt och framför allt shoppa nära mitt hem, gärna direkt ifrån producent/tillverkare. Jag ska försöka ta mig fram för egen maskin och låta bilen stå i största möjliga mån (Nu börjar Edvin blir stor nog att sitta bakpå cykeln.) det är nyttigt för både mig och miljön och jag ska verkligen läsa på, insupa kunskaperna kring hållbarhet, miljötänk och återbruk. Jag ska försöka att lägga mina pengar som jag sparar under året på något vettigt också, vad det blir får framtiden utvisa, för jag har en känsla av att jag kommer vara klokare i november 2015, än vad jag är idag och därmed göra ett klokare val då. Så jag har ganska många småmål att uppfylla nästa år och jag har ju egentligen redan börjat för länge sen. Men från och med januari 2015 ska jag bara hårdsatsa lite mer. Jag hoppas jag orkar, kommer vilja hela vägen och vågar ta mig framåt mot en hållbarare och miljövänligare framtid.
