Nu kliar det lite i fingrarna efter att få påta i jord, förså lite svårare grönsaker och blommor, plantera om krukväxterna och det börjar ju närma sig. Då det gäller min lust och kärlek till odling, krukväxter och trädgård så är den stor och nyfiken. Nu har jag inte längre någon trädgård där jag kan sätta buskar och träd, där jag kan odla vaxbönor, sallad, morötter och örter eller se gamla vänner återkomma och det svider i hjärtat då jag tänker på allt arbete jag la ner vid sommarstugan förr om åren och alla växter och träd jag var tvungen att säga adjö till då vi sålde stället. Som jag kämpade med rabatter och grönsaksland! Jag försökte tämja den vilda skogen som nästan helt höll på att ta över min kuperade, steniga, backiga skogsbrynsträdgård och hackade, rensade, flyttade, kånkade och bar sten och annat skrot bort från mina väl valda rabatt-partier. Det blev fint och var fint... i kanske en eller ett par veckor sen var det dags att rensa blåbärs- och ljungris och all sköns ogräs igen. Men aj aj vad jag mådde gott i själen av allt arbete! Jag saknar det något enormt nu när jag bara har en ynklig, blåsig balkong att hålla mig till och jag får inte alls utlopp för allt jag vill göra och prova på. När vi flyttade hit hade vi nästan helt bestämt att vi absolut inte skulle köpa någon liten stuga, fritidshus eller ens kolonilott. Vi tyckte det var rätt skönt att slippa ansvaret och jobbet som det innebär men nu undrar jag om vi inte måste köpa en lott åtminstone. Jag tror inte jag klarar en sommar till utan att få påta lite. Mina krukväxter trivs mycket bättre här än på Bredgatan, så jag har mycket mer nöje av dem nu än då. Alltid en liten tröst. Mina orkidéer blommar så vackert i köksföntret nu och har så gjort i över en månads tid, ja kanske mer än det. Snacka om tacksamma blommor!
Roliga är de också. Nu finns ju även minivarianter, som den här. Jag har två stycken av denna varianten.
Här är en gammal trotjänare. Den blommar om för tredje eller fjärde gången nu.
Bara detta att få vara ute i naturen är något som jag älskar och verkligen saknar nu när det är kallt, blött och kalt överallt. Visst är vintern vacker på sitt vis med sin rimfrost, solglitter i istapparna och granarna som dingnar av snötyngd men jag är ändå helt klart en vår, sommar och höstmänniska. Jag dör liksom lite jag också då vintern kommer och allt dör eller går i ide. På samma sätt tycker jag att jag själv börjar leva igen i samma takt som växterna börjar titta fram ur mullen igen och stadigt växer sig större och starkare i vårsolens värme. Jag har sagt det förut och jag säger det igen... jag längtar! Jag längtar efter att få plocka blommor, visa Ellen all vår vackra natur och peka ut olika slags växter. Jag längtar efter att spana på vårens första fåglar och att få åka och titta på tranorna, att få dricka kaffe och fika smörgås på någon stenhäll tillsammans med familjen och Ellens farfar, som precis som jag älskar naturen mer än något annat och som kan så mycket om både djur, fåglar och växter. Han kan jag prata odling, förädling och ogräs med i timmar!
