Oj, det har man ju några stycken av. Speciellt vad det gäller hälsan så har jag haft många laster genom åren. Äntligen kan jag ärligt säga att jag slutat röka åtminstone, för jag har inte tagit ett bloss på jättelänge nu. Den 1 juni har jag varit rökfri i 3 år. Duktiga jag!

Dåliga vanor. Jag rör på mig alldeles för lite. Är grymt lat och bekväm av mig. Tar gärna bilen fast det går att promenera, ligger gärna på soffan istället för att hoppa på motionscykeln, när jag tittar på tv:n. Visst nu har jag börjat träna igen och det brukar ju vara ett tag men så händer något som gör att jag slutar. Jag tröttnar, blir sjuk en längre tid, får för mycket annat omkring mig och finner inte tiden osv. Ursäkterna för att slippa motionera är av gigantiska propotioner!

Jag slarvar och kastar plast och en del kartong i soporna fast jag borde sortera det i stället och det är verkligen en ful vana som jag ju borde ändra på.

Jag äter för mycket kött från gris och ko. Jag borde äta mer fisk och vilt för det är bättre för miljön och för kroppen. Dessutom är ju vego-mat riktigt gott också. Jag skyller mest på att det blir dyrare. (Vilt är dyrt.)

Jag låter vattnet rinna och rinna när jag duschar, diskar under rinnande vatten och torkar bänkar och bord medan vattnet sprutar ur kranen. Illa illa och verkligen en ursel vana som så lätt går att ändra på. Vi ska vara väldigt rädda om vårt vatten.

En last är mitt dåliga tålamod, för det påverkar i stort sett bara mig själv negativt. Jag hatar att vänta, vill att det ska gå undan och har jättesvårt för människor som är långsamma och sega både i tanke och i handling. Har även svårt att arbeta tillsammans med någon som gör saker i ett mycket långsammare tempo.

Orättvisor (i mina ögon då, såklart) är också något jag hanterar mycket dåligt och det i sin tur slår ju mest tillbaka på mig själv. Jag kan bli rosenrasande och måste bara säga ifrån, säga till eller förklara grundligt min egen åsikt. Något jag ofta får sota för senare.

En sista dålig vana jag har, även om det är sällan numera är att min dåliga självkänsla lyser igenom ibland. Då pratar jag skit om andra. Det är så hemskt och så dålig stil. Mina åsikter om andra är sällan så pass intressanta eller av vikt så jag egentligen borde ventilera dem och ändå kan jag inte låta bli. Det är väl någon slags tillhörighetspryl som slår in eller så vill jag väl ha mina åsikter bekräftade som "helt okej åsikter". Jag tror alltså att jag ska bli mer intressant och omtyckt om jag säger nåt elakt om någon annan, så att den i sin tur blir mindre omtyckt!? Eller varför pratar man skit om andra egentligen? Visst, jag tycker ju som jag säger men det är ändå inte så att jag skulle kunna säga samma sak rakt ut till den personen som skitpratet handlar om.