Helgen har ju som sagt spenderats i Linköping. En mycket torrare och grusigare stad än Stockholm. Det var min första tanke då jag klev av tåget och försökte leta reda på Karin ibland alla resenärer. Visst fanns det fläckar med is även där men de hade absolut inte lika mycket snö och is som vi har i Stockholm. Skönt!

Vilken märklig känsla att knata omkring i Linköping. Har absolut ingen anknytning dit och har bara besökt staden ett fåtal gånger under alla år jag bodde i Norrköping. Vilken märklig känsla att inhandla vin med Karin och sedan knata genom stan för att i andra ändan av den köpa thai takeaway och sedan gå i mörkret och prata och prata. (Hon bodde en bit utanför centrum men vi kom fram, lagom nedkylda.) Hon bor i en precis nybyggd lägenhet, jättefin! Vi hade så mycket att säga varandra, det var så roligt att äntligen träffas efter så lång tid. Orden tog aldrig slut och jag blev alldeles anfådd. Mundiarré, helt enkelt. Som vi skrattade, halva natten satt vi sen i soffan, åt gott, drack gott och mådde gott. Jag hade såklart lite svårt att sova. Dels för att jag låg i en annorlunda säng, ensam och så saknade jag min man och mitt barn lite granna. Men främst för att Karins köksfläkt då och då smattrade och slamrade till och dessutom ven det om den rätt friskt. Hennes köksklocka tickade också väldigt högt men den kunde vi ju ta ur batteriet på. Värre är det med fläkten. Den går ej att tysta. Hon är halvt galen på den själv men jag fick låna öronproppar och somnade till slut gott, vaknade några gånger men lyckades somna om igen.

På morgonen efter frukost började så eländet. Jag hade blivit magsjuk! Usch och fy. Både typiskt, pinsamt och fruktansvärt irriterande att jag (under min första lediga helg) ska gå och bli sjuk! Jag tog en imodium och vägrade tro att det var så farligt. Vi begav oss in till stan med regnet hängande över oss men magen ville inte bli lugn. Jäkla skit, vi som hade planer på både utgång och festande. Istället blev det flera toalettbesök, en snabbfika med Anders som hade vägarna förbi innan han skulle vidare och fira sin mors födelsedag och sedan hamnade vi åter i Karins soffa. Där satt vi sen i stort sätt resten av kvällen med stor närhet till toaletten. Vi hade jättetrevligt, spelade spel och pratade, åt lite försiktigt och lät bli vinet. Det blev en riktigt bra kväll ändå men visst hade det varit roligt med lite dans och stoj. Nåväl, en annan gång.



Idag tog en fin promenad förbi en å (?) på vägen ner till stan och fick nästan lite vårkänslor trots snålblåsten. Jag har aldrig tänkt på Linköping som någon mysig och trevlig stad direkt men just det promenadstråket kändes väldigt mysigt och påminde lite om Norrköpings strömmen-promenad.



Jag knäppte några kort och lät även Karin ta ett på mig där vid den smutsfärgade ån. Vågar dock inte lägga upp bilderna jag tog på henne, för det vet jag inte om hon skulle gilla. Ska kolla.

Vi gjorde stan lite grann och Karin köpte en söt top men jag höll mig i kragen och påminde mig själv flera gånger om hur jäkla fattig jag är just nu och att det är dyrt bara med lunch-, fika- och mellanmåls-shopping. Sen hamnade vi på ett café där vi fikade och bara hängde tills mitt tåg skulle gå hemåt igen. Helgen gick väldigt fort och det gjorde även tågresan dit och hem, vilket jag är glad och tacksam över, så att ta sig dit flera gånger avskräckte mig inte.

Ditresan blev ju dessutom inställd och jag fick byta (upp mig) till ett annat tåg. Det visade sig (först till min glädje) att jag fick en biljett till X2000-tåget istället. Dessutom i 1:a klass med gratis kaffe, chokladboll och frukt! Efter ett tag blev jag dock sjukt åksjuk och mådde illa halva vägen. Jag satt och läste vilket säkert spädde på min åksjuka. Så regionaltåget på vägen hem kändes gott för min oroliga mage. Det gick ändå lika fort, nästan i alla fall. Kalle och Ellen mötte mig vid spärrarna när jag klev av tunnelbanan hemma sen. Det var så underbart att se dem stå där och vänta. Ellen gav mig ett först tveksamt men sedan stort leende och ville tuta mig på näsan och klappa på mig. Hon var glad över att se mig igen, tack och lov. Hon var inte arg på mig för att jag övergett henne och Kalle en hel helg. Jag tror faktiskt att båda uppskattade att få vara lite själva, de också.