En presentation av mig själv känns ganska så fånigt när man nu har haft bloggen i ett år och egentligen skriver om sig själv och sin familj hela tiden. Jag känner också att bloggen bara har utvalda delar av mig, familjen och vännerna för att jag har valt att ha det så. Därför kommer jag inte att nämna så många personer i min presentation även om de självklart har gjort ett otrolig intryck på mig och hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Jag tar heller inte upp olika utbildningar, jobb eller intressen jag har haft (jo kanske några) för det känns ganska irrelevant. Ni får hålla till godo med det här. Sen om det kan kallas presentation eller inte, det låter jag vara osagt. Man kanske mer ska se det som min resa fram till där jag är idag?
Jag känner mig inte speciellt gammal. Bara när jag tänker på andra 35-åringar kan det krypa sig på att jag faktiskt börjar närma mig de fyrtio och det känns mycket mer gammalt än 35. När jag tänker på hur många i min ålder som har ett fast jobb, har gift sig för länge sen och har en bunt med ungar, en stadig ekonomi med ett fint pensionskonto och kanske en liten sommarstuga på landet, så kan jag känna en enorm stress och få lite ångest. Jag har ingen fin utbildning, är arbetslös (fast just nu är jag ju mammaledig) och har ingen aning om vad jag vill jobba med eller vad jag vill bli när jag blir stor. Sommarstugan har vi sålt eftersom vi inte orkade med den allt för stora och kuperade trädgården eller renoveringsbehovet som rådde och jag har inte haft jobb några längre stunder så jag har heller aldrig lyckats få till ett bra pensionssparande.
Jag har alltid haft högtflygande drömmar och planer men aldrig riktigt kunnat förverkliga dem. Det har alltid fattats pengar, mod eller motivation till att utföra riktigt hårt arbete. Därför blev jag aldrig psykolog eller skådespelerska. Tur är väl det med facit i hand. Jag har heller inte lyckats hitta drömjobbet, drömbostaden eller drömkroppen men det betyder inte att jag har slutat drömma och planera. MEN jag har rest, skaffat barn, bott på många ställen och träffat mycket människor och jag är tacksam för vad jag är och har idag.
Jag växte upp på landet (får man väl ändå säga) även om jag är född mitt i smeten. Den lilla smeten Kalmar för att vara exakt och jag har nästan bott under Ölandsbron men bara nästan. Vid 5 års ålder köpte mina föräldrar en villa i en liten förort och där bor de fortfarande kvar. Jag flög ut innan 18 år fyllda och älskade det. Jag hade verkligen vantrivts i skolan med massor av mobbing, skolkande och revolterande. 9 års helvete brukar jag säga, så här i efterhand. Både jag och dåvarande pojkvännen hade länge drömt om att ha ett eget ställe. Jag pluggade på gymnasiet och trodde att jag skulle jobba med måleri, bli känd konstnär eller möjligen keramiker. Han gick arbetslös, gick på kurs eller gick på vik och snart gjorde jag det samma, utan att riktigt hitta mig själv. Jag läste om miljön och naturen och om hur vi skulle rädda jorden. Tänkte att jag kanske skulle bli biolog eller miljökämpe men jag blev bara svårt sjuk, trött och elak.
Det var inte lätta tider och det blev mycket snabbmakaroner och ”lånade” pengar som min stackars mor aldrig fick tillbaka men jag flyttade inte hem igen och vi höll ihop i många år, jag och dåvarande. Vi kämpade verkligen, både med oss själva och varandra. Vi flyttade runt till lite olika stadsdelar och även utanför Kalmar i ett par rundor men hur mycket vi än flyttade så kom vi aldrig riktigt till ro och jag insåg en dag att det inte var lägenheten utan mitt liv, det var fel på. Vi bröt upp (för gott denna gången) och jag flyttade ganska snart till Uppsala för där bodde han jag hade träffat på nätet och jag var kär. Vi bodde tillsammans med hans bror i en trea utanför stan och jag läste upp mina betyg på Komvux. Ett härligt, frigörande, sårande, växande och struligt år med mycket hårt plugg, stenhård träning (jag styrketränade och cykeltränade m.m. nästan varje dag), nya vänner, nya killar, nya planer, ny vikt, nytt, nytt, nytt. Jag tappade fotfästet igen där ett tag men lyckades hitta tillbaka, må bättre och tycka om mig själv lite mer och i samma veva träffade jag Kalle.
Han bodde i Norrköping men hade sina föräldrar i Uppsala. Jag jobbade just då som kriminalvårdare och vantrivdes både med arbetskamraterna och med arbetets placering som var mitt ute i ingenstans och tog 2½ timme att ta sig till och från, i värsta fall. Jag sökte och fick jobb i Norrköping och flyttade till en liten etta inne i stan. Kalle och jag hade ett trevande försiktigt förhållande i början. Livrädda att något skulle gå fel kanske men snart hittade vi en bra rytm och det var något helt annat än det jag tidigare upplevt. Det funkar oftast väldigt bra men ibland är det såklart svårt att hålla samma takt. Vad jag menar med det är att jag är oftast den otåliga och spontana, den som är snabb med att få saker gjorda och den som har planer för hela året, minst. Han är den som har världens tålamod, som tänker efter före och som helst väntar in rätt tillfälle och kanske därför missar det ibland. Tillsammans väver vi ihop delar av dessa olika världar och gör det till vårt eget, bästa alternativ till liv, varje dag. Det funkade då och det funkar nu. Kanske resten av livet men det vore tråkigt att veta i förväg.
Nu har vi flyttat i från Norrköping, ifrån några få riktigt fina vänner och ifrån en lagom stor, lagom vacker och lagom rolig stad till något helt nytt, mycket större och mer pulserande. Vi får se om vi landar här eller flyger vidare. Drömmen är ju ett radhus med lagom stor trädgård i någon fin och trevlig förort men man kan aldrig säkert veta med mig. Jag är en orolig själ. Kanske drar vi till Egypten och öppnar ett dykcenter eller så bosätter vi oss i djupaste skogen någonstans och lever av det vi själva kan odla och slakta. Får Kalle bestämma så bor vi nog kvar här. Stay put - Det är nog hans melodi, det. Jag gillar att rycka upp rötterna ur jorden och skaka om lite, plantera på ett annat ställe. Kalle tycker om att packa jorden ordentligt runt rötterna, vänta, vattna och se vad som tar sig på vald plats. Det är precis lika spännande som att sätta sitt årliga grönsaksland.
