Min första kärlek ja, den har jag nästan glömt nu men då, då det begav sig, då var man ju så heartbroken att man trodde man skulle dö! Jag blev inte speciellt förtjust i någon i så där unga år men med det sagt så hade jag säkert nån favorit redan på dagis. Nu är det ju så här med mig att jag inte har något minne av den tiden. Jag börjar minnas saker först från 7-8 års ålder och även då är minnena väldigt luddiga och få.

Så om man med "min första kärlek" menar första gången man träffade någon som man blev så där väldigt kär och galen i (ja, alltså DÅ trodde man ju att det var kärlek, nu vet man bättre), så var det en sommar då mina föräldrar, jag och min klasskompis Johanna var på Öland för att gå på hundutställning. På den tiden hade vi en cockerspaniel som hette Sotis och min mamma skulle ställa ut henne. Jag och Johanna, vi sprang omkring på campingen och spanade på killar. Det fanns gott om folk både pga campingen i sig och så var hundutställningen stor och drog mycket folk, även den.

Jag minns inte hur vi träffade de där killarna men de var två från början och den ena blev både jag och Johanna förtjusta i. Har för mig att han hette Robert men jag kan ha fel. Han var i alla fall mörkhårig och hade ganska långt hår vill jag minnas. Bruna ögon också, har jag för mig. Hur det nu än var så minns jag i alla fall känslan. Han var så snygg och tuff och cool. Allt han sa och gjorde var bara bäst, så där på direkten. Självklart hade ju Johanna förtur då hon var så mycket snyggare än jag och dessutom mer erfaren av killar men jag minns väldigt väl att grabben inte riktigt kunde bestämma sig, utan han hängde med oss båda två. Vi satt i någon klätterställning i nåt litet hus vill jag minnas och där hände väl både det ena och det andra. MYCKET oskyldigt såklart, vi var inte gamla då... 10-12 år? Jag minns inte så noga men vi pussades i alla fall och det var ju bara såå häftigt kommer jag i håg och jag tänkte på honom hela den sommaren, fast vi aldrig sågs igen.

Och efter den pojken så började jag få upp ögonen för killar! Plötsligt fanns de ju överallt och man var ju småkär i var och varannan kille. Flera i klassen blev ju intressanta och lite senare grabbarna i klasserna över mig och snart hängde man ju med äldre, både killar och tjejer vilket gjorde att man träffade massor med snyggingar som man föll för, mer eller mindre. Lika besviken varje gång killen ifråga inte kände som jag eller bara utnyttjade en för att man var intresserad. Nåväl man gick väl på några nitar men jag har också haft min beskärda del av bra förhållanden senare i livet så jag är inte alls bitter. Jag vill påstå att jag lärt mig massor genom åren, är god vän med de flesta av mina ex (även om vi inte umgås direkt) och jag tycker nog att jag gjorde rätt som inte stannade med någon av dem.

För om jag hade stannat med någon av dem så hade nog mitt liv blivit helt annorlunda och jag hade aldrig någonsin träffat Kalle! Med facit i handen hade jag dött av brustet hjärta om jag inte hade träffat Kalle. För även om han verkligen inte var min första kärlek, så är han helt klart min största!