I huvudet på Rojsdotter

 

 

 

På hemmaplan rullar det på. Edvin gör små små framsteg, de flesta missade av mig. Sorgligt. Kalle dokumenterar och skickar sms/mms ibland. Tack och lov! Han säger (typ) titta och tack....går snabbt med gåvagnen, skriker och gråter jättemycket (just det, är dock väldigt skönt att slippa bevittna), är nyfiken och på när han är på öppnis och vågar prova mer och mer mat. Han är också lite av en klättermus, han röjer som en tok i både köket och vardagsrummet, för att inte tala om på toaletten. Inget står säkert i hyllor och skåp eller på bord. Häromdagen slog han sönder sin dyra fina nappflaska i glas! Han skriker jättehögt och vill ha 100% uppmärksamhet, hela tiden. Puuh, Kalle är helt slut och jag blir det också efter att ha jobbat en hel dag och sedan mötas av det där lilla knippet. MEN han är också väldigt charmerande och stundtals fantastiskt go och glad. Tack och lov! Ellen har också hamnat i en liten svacka med ett fantastiskt trotsigt humör och beteende. Det är mycket NÄ! Vill inte! Tänker jag inte!... och DUMMA MAMMA/PAPPA! Inte alls roligt. Hon är nästan rebellisk. Svårt att greppa att hon (bara fem år gammal) kan vara så arg, tjurskallig och näst intill uppkäftig. Mest är hon nog egentligen ledsen, besviken och kanske lite rädd. Det var mycket som blev jobbigt när jag åkte in på sjukhuset, all uppmärksamhet jag plötsligt fick som hon annars kunde snappa åt sig. Edvin är ju annars den som får det mesta i den vägen. Tyvärr! Han är väldigt krävande och har så varit en längre tid. Vi försöker verkligen att se Ellen, lyssna och förstå men ibland blir det övermäktigt för både mig och Kalle. Att ha barn och uppfostra barn är fanken inte lätt! Och det är energi- samt tidskrävande. Energi och tid jag ofta känner att jag inte har. Det är sorgligt. Men verkligheten vi lever i. Vi gör så gott vi kan och ibland (i alla fall någon gång varje dag) har vi det fantastiskt mysigt och glatt också. Det gäller att komma ihåg de stunderna, känna dem, vara närvarande där och då.... det är inte heller alltid så lätt. Därför blir jag extra varm i hjärtat av att se bilderna vi tar på barnen, i efterhand.

 

 

Nybadade, glada, gott doftande ungar. Finns det nåt härligare?!

 

Åh, det har varit en lugn och stilla påsk. Vi har mest pysslat i hemmet, för vi bestämde oss för att inte åka ner till Kalmar, trots allt. Det beror på att vi helgen innan satt och åkte upp till Orsa Grönklitt och tillbaka med en skrikande Edvin (nåväl, när han inte sov, förstås) i bilen. Hua, inte roligt! Men Orsa var riktigt roligt, faktiskt. Jag var ju minst sagt skeptisk till vår julklapp från svärföräldrarna (som alltså var en helg i Grönklitt) då det innebar sånt jag vanligtvis undviker och pratar ogott om. Snö, skidåkning, kyla och trista stugor ihop med andra. MEN, det var jättetrevligt! Vi fick en riktigt bra stuga, stora utrymmen för barnen att leka på och dubbelsäng att sova i. Farmor Linnea stod för all matlagning (jag behövde inte lyfta ett finger) och allt var väldigt gott! Så skönt att slippa laga mat, diska och plocka med allt det där.....

 

Sen måste jag mot alla odds säga att jisses, det var ju riktigt kul att åka skidor. Längdskidor ska tilläggas. Jag hann inte med att testa utför denna gång. Kalles pappa var riktigt duktig på att lära ut och både han och Linnea (som är vana skidåkare) sa att jag har talang för det. Kul! Jag är själv riktigt stolt över att jag vågade, lyckades åka ordentligt och tog vurporna med ett glatt skratt. Jag var lite mör och öm här och var men inte värre än annan träningsvärk och det var riktigt bra träning, dessutom! Det kommer jag göra om, helt klart! Ellen blev tack och lov också väldigt hooked! Så det blir nog (mot all förmodan) fler vintriga, skidresor!

 

Man gled fram fint i dessa spår. Vi hade rätt trist väder men på lördagen var det strålande solsken och vindstilla hela dagen i alla fall. Vi kom dit på torsdagskvällen och då började det snöa och höll så på tills fredag förmiddag. Vi grillade lite korv, åkte lite skidor men det var stört omöjligt då allt klibbande fast under skidan. Vi åkte pulka med Ellen i stället! Det var också kul.

 

Äntligen har vi friska, krya ungar och själva är vi också pigga igen. Härligt! Jag tror att den senaste tidens sol och värme har bidragit till att vi tillfrisknat och piggat på oss. Jag har också promenerat till och från kursen de dagar jag är på den. Det har säkert också bidragit och dessutom har jag och Kalle börjat köra en app där man göra olika styrkeövningar (sit ups, armhävningar, plankan, sitta mot vägg osv.) och det verkar väl också lite stärkande. Jag känner mig lite duktig.

 

Vår kompis Mats var här och hälsade på en helg. Vi besökte polismuseet och var ute och käkade. Jättemysigt att ha honom här och Ellen var såklart eld och lågor!

Idag har Ellen haft sin dagiskompis Amanda på besök och de har lekt jättefint hela eftermiddagen och kvällen. Vi avslutade med lite middag. När Amanda hade gått blev det dock inte lika lugnt och stilla. Det blev en lite bråkig nattning, vilket faktiskt är ganska ovanligt nu för tiden. Så det var väl OK då, trots allt. Allt kan ju inte vara perfekt jämnt, menar jag. 

 

 

Vi har haft besök av mina föräldrar och avverkat ett jättelyckat dop. Vi hade en jättebra präst som höll en så fin bön (som hon skrivit själv utifrån en liten utfrågning om vad vi önskade vår son i sitt liv) och dopet i sig var bara lagom religiöst och pretantiöst. Vår vän Jimmy fick agera fotograf och jag har inte fått bilderna i färg ännu men han har skickat några fina i svartvitt. Själv tog jag inte alls många men jag hoppas några fler som var med oss, kan bidra med lite fina bilder framöver.

 

Inte blev det något Umeå för oss inte. Natten dagen innan vi skulle åka (när vi trodde att alla nog trots allt var i hamn med att bli av med sina förkylningar) så sätter Ellen igång och kräkas. Sex hela gånger under natten sa oss att detta inte var något hon ätit utan troligen vinterkräksjukan. Stort, stort SUCK! Vi fick avboka hotel och ringa Gunnel för att delge den tråkiga nyheten. När Ellen väl kräkts klart så sov hon sen i ett och ett halvt dygn, sen var hon pigg som en mört igen. Bara hennes aptit som inte kom tillbaka riktigt förrän för några dagar sen. Tack och lov! Den ungen har magrat vill jag lova. Först förkylning, sen öroninflammation, sen ny förkylning och jobbig hosta, hosta, hosta, förkylning och så magsjuka och hosta. Inte undra på att hon inte vill äta stackarn!

 

NU måste jag nog säga att hon är den friskaste av oss. Edvin har annars lett med sin lite lättare hosta. Kalle var totaldäckad ett par dygn men har också sen dragits (både före och efteråt) med den där dumma hostan. Jag har hela tiden kännt mig hyfsat pigg men med någon dag då och då av lite hängighet och snorighet men åkte till sist på en lite mer rejäl förkylning, låg ganska däckad i torsdags och fredags och har väl idag min första "friska" dag. Nu är däremot Edvin lite mer snorig än tidigare. Vi får väl se hur denna följetong fortlöper.

 

 

Idag har vi i alla fall varit ut till Tullinge och hälsat på Eva och Tommy. Vi gick vår lilla tipsrunda i Brantbrink, idag gick det skitdåligt, tillsammans med Lotta och Patrik som också var där. Ellen blev dragen i pulka nästan hela vägen av dem vilket hon såklart stordiggade. Edvin tog Kalle. Han sattes i vandringsryggan. Det gick hur bra som helst! Vi hade superfint väder. 3-4 minus och strålande solsken. Härlig timme i skogen! Sen fika på klubbhuset!

 

 

Sen åkte vi hem till E & T där vi fick jättegod lunch. Ojoj så god soppa. Smarrigt bröd till. Efterrätt blev det också till Ellens stora förtjusning. Vi diskuterade bra köttrestauranger och alla hjärtansdags-firande. Illustrerad vetenskaps året 2014 (en ganska intressant bok) och mycket, mycket mer. Vi har alltid lika trevligt där och Ellen leker med Evas alla fina leksaker hon har kvar från barn och barnbarn. Edvin hade så mycket att utforska och så mycket att prata med Tommy och Eva om att han inte ens kunde somna. Vid 16 slocknade han äntligen, då helt utpumpad. Han har precis somnat nu igen (21.30) men var även denna gång svår att söva. Hoppas det inte är en ny fas/grej han ska börja med. Vi har nog med hans matvägran och argsinta utbrott vid middagsbordet. Han har annars varit glad som en lärka hela dagen. Det är toppen att komma bort och utforska nya marker ibland! Just nu är han väldigt mycket för att krypa och för att ställa sig upp mot saker. Detta lärde han sig till fullo för bara några dagar sedan så det är fortfarande väldigt nytt och spännande såklart.

 

 

Oj vilken intensiv första månad och den är inte ännu riktigt över. Snön faller i massor men vi har faktiskt varit ute varje dag! Minst en timme! Så det löftet måste jag nog säga att vi hållt. Det ska dock tilläggas att den sista veckan har varit lite knackig så vi har fått dela upp timmen och igår fick vi inte till det. Alla är mer eller mindre sjuka. Värst är nog Edvin och Kalle, sen Ellen och sist jag som känner mig ganska pigg trots sömnbrist och en liten, fjuttig förkylning (Det där får jag säkert äta upp nu...). Ingen är däckad men alla är lite vissna. Ellen har ju varit ordentligt sjuk med öroninflammation i november och sedan en förbannad hosta sen dess. Den har ju såklart hoppat på både Edvin och Kalle. Edvin har också varit dunderförkyld men börjar pigga på sig nu men istället börjat matvägra, skriker och gråter som en stucken gris varje måltid och det är ett rent helvete att mata honom. Ett ton tålamod behövs varje gång man tar fram haklappen. Ingen har lyckats klura ut vad det är som gör honom så vansinnigt arg och ledsen men det har hållt på ett par tre veckor nu.

 

Vi har ju det stora privelegiet att vara hemma båda två just nu och det har vi försökt att utnyttja rätt bra genom att umgås mycket med barnen (Ellen har varit en del på dagis men också fått komma hem tidigare och vara hemma lite mer än annars. En del pga hosta och lite feber men en del för att vi velat göra något kul tillsammans.) äta massor med god mat och utforska närområdet till fots på våra dagliga promenader. Vi har tittat på många områden vi tidigare bara som hastigast sett när vi kört förbi med bilen och den senaste tiden insett ännu mer vad fint vi bor och vad mycket roliga hus det finns. Strandpromenaden vid Hässelbystrand var jättevacker, även så här års och det finns ett jättefint kvarter bakom centrum som har jättecoola femtiotalshus.

 

Lite kallare, mycket mörkare... nu är baske mig hösten över och vintern börjar sitt intåg. Det får gärna komma lite snö faktiskt. Varför ska det vara sådär blaskigt och kallt? Det är ju bara geggigt och trist. Allt blir också lite ljusare ju om det är snö på backen. 

 

I helgen har vi haft fullt upp. Fredagskvällen gick i adventpyntar-tecken. Eller ja, vi plockade ut en massa grejer på förrådet och drog in en del annat istället. Och jag fick upp stjärna och stake. I år firar vi jul i Kalmar vilket innebär att jag inte behöver julpynta. Det känns skönt att slippa det, faktiskt. Hoppas mormor tagit fram lite tomtar till vi kommer bara, så att Edvin får se. Ellen skulle nog också sakna pyntet.

 

På lördagen var vi i städartagen riktigt. Dammsög och plockade. Bäddade åt våra långväga gäster, i gästrummet. Vi fick användning för vår lilla spjälresesäng också, då Kalles arbetskollega och vän Liam och hans familj kom på besök på kvällen ända ifrån Malta. De ska vara här en vecka men bo på hotell nära jobbet. Helgen spenderade de dock hos och med oss, vilket vi alla tyckte var jätteroligt. Penny är 19 månader gammal men lekte jättefint med Ellen. Ellen är perfekt med mindre barn måste jag säga. Så söt och snäll. Jag hade träffat Liam förut men inte hans fru Jess och deras dotter. Det gick jättebra (och tiden gick som vanligt alldeles för fort när man har trevligt) och vi tog det mest lugnt bara, pratade, åt god mat och barnen som var lite trötta och griniga på kvällen tog ganska mycket av vår tid och uppmärksamhet men vi vuxna hann med lite vuxentid också.

 

 

På söndagen gick vi på en promenad och visade dem omgivningarna, framför allt skogen, eftersom det inte finns någon skog alls på Malta. Visst är det härligt när man kan imponera på folk bara genom att visa dem närmaste skogsbryn med en liten skogssnutt, en stig, lite kottar och blåbärsris, lingonris och plötsligt! Mitt i skogsdungen står där ett präktig råddjur! Det kan ju inte bli bättre! Liam var snabbt upp med mobilkameran. Hoppas bilden blev fin!

 

Ellen visade självklart trollets sten också, i skogen. Och så lekte hon och Penny lite i närmaste lekpark också. Penny iklädd Ellens gamla overall. Den kom väl till pass. På Malta behöver man inte vinterkläder direkt, så overallen är nu utlånad tillsammans med vantar och mössor till slutet av veckan. 

 

Förra veckan tog jag båda barnen med mig på tåget till Kalmar för att hälsa på mina föräldrar medan Kalle åkte flyget till Malta för att jobba. På lördagen sammanstrålade sedan familjen igen. Det gick jättebra att åka tåg! Ellen var duktig, lite uttråkad efter ett par timmar men med lite fika i magen tog vi nya tag efter bytet i Alvesta och sen gick resten av resan helt smärtfritt. Det som var krångligt var bara att ta sig på och av tågen och även det gick väldigt bra, tack vare trevliga tågvärdar. OCH tågen gick i tid, inget strul där heller. Med andra ord kan jag bara säga positiva saker om SJ, denna gång. Skönt! Edvin verkade ta det hela med ro och tittade mycket ut genom fönstret och ville vara med hela tiden. Svårt att sova med andra ord. Men två mindre tupplurar tog han trots allt.

 

 

 

 

 

 

 

Ellens födelsedag var för lite sen och vi firade henne både på födelsedagen (då bara jag, Kalle och Edvin med lite paket på sängen och god frukost, tidig hämtning på dagis och lek i parken, samt smarrig sushi till middag och på söndagen i samma vecka med stort kalas och massor av godis, kakor och tårta.

 

Ellen är fortfarande nappfri!! Hurra för vår duktiga, trappra, stora, lilla tjej. Napparna saknas till och från men inga fler ilskna utbrott eller någon gråt så jag tror vi är hemma helt på den fronten. Skönt -hennes tandrad började få så fult utseende. 

 

I fredags blev hon dessutom av med gipset och allt hade läkt bra. Hon haltar ännu men jag tror nog det blir bättre snart, hon behöver bara träna upp styrkan i benet igen.Edvin och jag besökte BVC samtidigt som Kalle var med Ellen på Astrid Lindgrens och tog bort gipset. Han fick andra dosen av rota-vaccinet samt sina första vaccinationer. Två sprutor, en i varje ben. Oj, oj så ledsen han blev. Den sista gjorde nog mest ont och sved dessutom sa barnmorskan. Sen mättes och vägdes han. Han var (då inte ens tre månader fyllda) 65 cm lång och vägde 7650 g. De ni! Han är en liten bjässe. 

 

Numera tycker han att gymmet är ganska intressant faktiskt och kan ligga därunder en bra stund innan han börja gny och gnälla. Han har börjat försöka sig på vändning och har kommit halvvägs  -ligger nöjd på sida och suger på tummen. Det är undre armen som gör att han inte går runt till magläge riktigt ännu.

 

 

I måndags började Ellen på dagis igen. Vi mjukstartar denna veckan och hon går måndag, onsdag, torsdag. I tisdags var vi hos Eva och Tommy. Vi åkte till Lida i spöregn för att äta lunch och efter lunchen hade det spruckit upp så vi gick ner till sjön och la oss. Alla badade utom Edvin som sov sött i vagnen under tiden.

 

Det är ett väldigt mysigt ställe och där var inte så mycket folk eftersom det just hade regnat. När vi gick därifrån däremot så började det komma folk. De hade god mat där också samt massor med fina promenadstråk, elljusspår, skidbackar och mycket annat, så jag kan varmt rekommendera stället, både sommar- och vintertid! Det fanns en hel massa söta kaniner som sprang omkring i gräset och inte var de särskilt rädda av sig heller. Ellen lyckades faktiskt klappa en, som hastigast innan den försvann ner i en håla.

 

Vi passade på att träffa lite kompisar inne i Norrköping också på lödagen. Extra kul var att få träffa Karin och hennes Vilda, som jag inte träffat på flera år. Micke och Anders hängde också med och fikade. Skoj att se dem, som vanligt. På vägen hem till Stockholm stannade vi till vid Nynäs slott och det visade sig att vi hade en väldans tur, för just den dagen hade de en barnens dag! Ellen fick provsitta en brandbil och titta på massor av olika elever från cirkusskolan. Det fanns stånd med smidekonst och man fick prova på att jobba i en smedja samt luffarkonst och massa annat. Vi picknickade lite och gick runt och tittade. Där var riktigt fint faktiskt.

 

och så går Ellen och bryter benet! Kan det bli mer oturligt! En lite för snabb tur på sparkcyckeln och olyckan var framme....

 

 

Vi hade sett fram emot lata dagar på stranden men vem vill ligga där och plågas i värmen när man ändå inte kan bada och svalka sig?! Stackars, stackars Ellen. Hon är så tapper där hon ligger/sitter med sitt helgipsade ben. Det blir en hel del tv, ipad och telefonspel för hennes del framöver även om vi tror det blir bättre när hon får rullstol senare i eftermiddag. Vi ska få hyra en nämligen och då kan hon ju ta sig fram små sträckor själv. Som det är nu får Kalle bära henne överallt och det är ganska slitigt på rygg och nacke. Speciellt som han redan har nack- och ryggproblem sen tidigare. Vi har också fått låna grannens sulky och den tog Kalle och Ellen igår på en tur när de gick upp till centrum för att handla medicin och kolla lite på BR leksaker.

 

 Titta så fint Edvin färgmatchar mormor...

 

I torsdags var det sista gången på Born to move och Ellen hade dansuppvisning med sin grupp. Hon var ganska trött och ofokuserad för det är ju lite sent att börja kl. 17..05 har vi märkt. Kanske att nästa termins aktivitet ska ligga på helgen i alla fall?!

 

Nåväl, det gick ganska bra att hänga med. Lite stoj och bus, några bortspringningar och en och annan kurragömma senare så var det dags för avslut och diplom, ballong och lite pepparkaka.

 

 

Årets lussefirande är också avklart och det känns skönt. Först ut var Ellens luciatåg på dagis i fredags. Jättesöta små nissar, tomtar, pepparkaksgubar och gummor och lucior samt en lite tjej som var stjärngosse. Undra vad det heter? Stjärngumma? Som vanligt stod jag mest och irriterande mig på alla som fotograferade (fast man inte får! Häpnas alltid över hur lite respekt folk visar för de som inte vill att deras barn ska bli fotograferade av andra!) och sjöng med så högt att de överröstade barnen) och kunde inte njuta så värst av själva barnens uppträde men men.... efteråt så gick vi åt sidan och fotograferade en buslus i alla fall. (Det får man!)

 

 

Kursen ja! Den är ju rolig.... och lite tråkig.... mycket folk, en del nytt  men mycket gammalt. Allt som allt tycker jag det är bra än så länge. Övervägande bra. Och jag ser fram emot fys-passen vi ska ha två gånger i veckan. Då ska jag spela badminton, tänkte jag. Det är egentligen bara två saker jag inte gillar.... för det första så är det en av "lärarna" som är hemsk, för att uttrycka mig snällt och för det andra är det lite för många neggo-människor. Läraren kommer jag antagligen få ett utbrott på en vacker dag och då menar jag inför henne själv. Utbrott då hon inte är närvarande har jag redan fått. Två gånger, minst! Aaarhhggg vilket mänska! Hon ser ner på oss, pratar till oss som om vi vore fyra år och/eller som om vi vore förståndshandikappade. Hon pratar högt och tydligt om privata saker hon får höra inför hela klassen! Hon skäller ut oss innan vi ens gjort det som gör henne upprörd och det vi får utskällningen för, visar klassen saker man inte godkänt att hon ska visa. Alltså hon frågar inte om lov innan hon visar upp någons CV för hela gruppen, exempelvis..... osv.osv. Det brast för mig helt när hon ömsom ömkade, ömsom skällde ut och skämde ut en av oss för att denne inte mådde bra och därför råkade somna i klassrummet. Självklart inte bra! MEN då tar man väl denne med sig ut och pratar igenom detta!? Näää, man stannar kvar och låter hela klassen sitta och lyssna på när hon förklarar, skäller osv. på denne så att denne skäms och mår ännu sämre och vi andra bli minst sagt illa till mods. Så himla dåligt skött! Och hon har gjort liknande saker fler gånger.

 

Nu skulle man ju kunna säga att jag är en av dessa neggo-människor då jag gnäller och blir upprörd över en av lärarna men vad jag syftade till är dessa som per automatik och genast på en gång klankar ned på kursens innehåll, tycker att politikerna och staten och hela världen är emot dem och att ingen förstår dem, som tycker att alla myndigheter (speciellt arbetsförmedlningen och försäkringskassan) är skit och inte gör någon som helst nytta och ständigt och jämt måste dryfta detta i negativa ordalag, åtta timmar om dagen! Okej, 6 kanske.... men det blir i vilket fall övermäktigt och är totalt onödigt och energikrävande till tusen. En kvart om dagen! Sen får det räcka, tycker jag. Så därför... NOG om kursen.

 

Och för er som inte sett nya soffan så ser den ut sissohär.

 

Ha nu en bra vecka så hörs vi troligen nästa söndag eller så....

Ellen växer så det knakar (kanske att hon står stilla just i detta nu men oj vad det hänt mycket på sistone) och idag fick jag shoppingcravings och begav mig till centrum för att kolla in sommarrean. Jag hittade massor av klänningar, t-shirts, byxor och linnen till min lilla skrutta som inte längre är så liten! Numera får jag gå över på flickavdelningen och även om det såklart är roligt att shoppa till henne så kan jag inte låta bli att sucka och sukta över de bedårande bebiskläderna som hänger överallt och önska att hon fortfarande kom i dem. Det är så fina färger, milda, lite dova med fina spetsar och mönster..... Jag älskar sånna bebiskläder.

 

Så fort man kommer in på stl 92 så händer något och vid stl 110 så är allt bedårande borta! Plötsligt ska det vara leopard och shockrosa, illgrönt och katter, glitter och paljetter eller mumin, bamse och det där förbannade urtöntiga kattskrället...tänker inte ens nämna den vid namn, så mycket ogillar jag eländet. Dessutom är allt täckt av olika plastiga tryck. Plast som är giftigt och inte alls bra för varken Ellen eller miljön, så jag har svårt att hitta kläder till Ellen faktiskt. Men idag hittade jag en hel del och jag fuskade lite och köpte ETT plagg med plastigt tryck, för jag vet ju hur mycket hon gillar Pippi, så hon fick en tunika med henne på idag, bara för att den var på rea. Kalle fick spelet såklart och tyckte att jag shoppade onödigt mycket (Kan man shoppa för mycket!? Näää) medan jag hävdar att man kan ha ett plagg per dag och alltså aldrig kan få för många klänningar. Sanningen vet jag ligger någonstans mitt emellan våra olika ståndpunkter.

 

Något som jag inte har köpt men som Ellen lyckats tappa bort många av är hatt/keps/solhatt. Idag hade hennes hyfsat nya rosa keps med grönt, vitt och gult rutmönster på, plötsligt bara försvunnit på dagis och det är inte första grejen som försvinner därifrån. Jag är så trött på att hennes kläder, kepsar eller för den del hårband och spännen alltid får fötter där. Jag vet att det är svårt för pedagogerna att hålla ordning på allas accessoarer men aahhh..... Fan! Ungarna snor varandras grejer, kastar dem ute eller vad de nu gör.... borta är de i alla fall och sällan kommer de fram igen. Ibland tror jag föräldrar struntar i att lämna tillbaka också, vilket jag tycket jäkligt snålt och elakt av dem. Så gör man bara inte! Nåväl, vi får väl se om kepsen hittar hem igen trots allt. Svaga förhoppningar.

 

 

Ellen är för tillfället på lekplatsen med Alfred (och hans farmor) så jag fick plötsligt mer tid och hamnade här. Jag har länge tänkt att jag borde skriva ett Ellen-inlägg men nu när hon börjar bli lite större känns det inte riktigt lika okej att skriva OM henne. Hon börjar få så mycket egen identitet och har en egen röst. Hon har starka åsikter och olika attityd, det är svårt att hänga med ibland, så fort byter hon tycke och smak. Jag vill inte lämna ut henne allt för mycket samtidigt som jag ju vill berätta vad som händer, även i hennes värld. Det är fortfarande mycket Alfred, men tjejerna på dagis är såklart spännande och hon verkar oftast komma bra överens med dem även om det ibland märks att hon är något yngre än de flesta andra och inte är riktigt lika tuff som dem, alla gånger. Hon hävdar sig bra ändå, tycker jag och får oftast var med. Det är svårt ibland när man inser att hon faktiskt också kan vara elak, slåss och säga dumma saker samt utesluta någon ifrån en lek. Man vill inte tro att ens lilla tjej skulle göra något sådant men det är bara att inse att de härmar, testar gränser och hävdar sig fram genom livet. Måtte hon bli en fin tjej i slutändan och måtte hon bli en god medmänniska! Vi blir ju det, vi allra flesta men vägen dit är minst lika viktigt och jag är ibland orolig.... ibland inte. Det blir nog bra.... det måste gå, ju.

 

I söndags var jag och Ellen ute länge och hon lekte med Alfred i snön, testade hans små söta skidor med tillhörande stavar, vi drog runt pulkan och klättrade på backar. Ellen och Alfred satt i grottan och myste.

 

Ellen är sån "sköning" just nu, pratar och pratar....  ställer kloka, konstiga, rara, jobbiga och tjatiga frågor om och om igen och kommer ofta själv med underfundiga svar . Hon börjar bli så stor min lilla tjej! Och hon säger ofta själv att "jag är stor nu" när det är något som hon vill göra eller vill ha eller när hon bara har räknat ut att vi vuxna tycker att hon borde göra något eller kanske skulle vilja ha något. Exempelvis så sa hon plötsligt att hon ville ha lök (som hon alltid avskytt) för att hon är ju stor nu. Det är något som jag har sagt. -Jo bebisar kanske inte äter lök men du är ju stor nu, så du borde tycka om det. Haha! Sötnosen. Vill vara till lags liksom.



Men det är inte alltid, ska ni veta! Oj vilken vilja denna unga dam har. Stenben envis är hon lika ofta och får hon inte som hon vill och det genast så kan det bli både teater och krokodiltårar men även ren och skär ilska på riktigt. Många tycker också att hon blivit stor rent fysiskt och det kan jag verkligen hålla med om. Om inte annat så märker jag det på kläderna hon inte längre kan ha på längden. Men när Ingrid fick massor av barnkläder nu sist hittade jag ett par shorts som var stl 62 men som passade utmärkt nu. Kanske inte med strumpbyxor och klänning nerknölad i dem dock! :) (se bild ovan)



Ellen leker på parkleken vid Kalmar slott.


Idag när jag kom till dagis satt hon vid pysselbordet och klippte i ett papper. -Hej Ellen! .... kort tystnad.... -Hej mamma, jag klipper till dig. -Jag måste skriva också... och så tar hon en penna och ritar runda bluppar och cirklar. Allt är runt just nu. Sen lägger hon pennan på bordet och tar mig i handen. -Ska vi gå då mamma, du kan lägga den på min plats (säger hon om pappret) och börjar gå. För några veckor sedan vägrade hon nästan gå hem! Ute i tamburen tar hon sen själv ner jackan, trär på den och knäpper dragkedjan helt själv, sätter i fötterna i skorna och drar åt remmarna själv. För hon kan... hon är stor nu. Men när vi ska gå hem vill hon åka vagn. För hon "är så liten och bilarna kör fort".... Ibland vill hon vara bebis igen och bebisar i alla former är väldigt fascinerande och gulligt just nu. Hon älskar lilla Ingrid och Ture för att inte tala om grannen Elliott (se bild nedan).



Hon är så jäkla smart, väldigt snäll mot andra, hjälpsam och rättvis och lättsam mest hela tiden just nu och jag försöker verkligen att njuta och suga i mig varenda sekund för jag vet ju att det kan vända så fort! Vi fick höra så mycket fint och bra om henne av Gurra, hennes förskolelärare då vi var på vårt utvecklingssamtal! Man var stolt och glad när man gick därifrån.

Varje dag säger hon så fina saker, roliga grejer och kluriga funderingar och jag är arg på mig själv för att jag inte skrivit upp mer, för man glömmer så fort! Hon pratar mycket om sitt läkarbesök där hon fick dricka vätskeersättning med äppelsmak och när doktorn klämde på magen, lyssnade på hjärta och lungor samt tittade i hals, öron och ögon. Hon berättar om barnen på dagis, vad de gjort och när de slår sig eller är lediga (sånt är viktigt) samt vilken som är hennes kompisar och vilka som kramat henne. Hon diskuterar Alfred och Elliott, Ingrid och Ture med mig, att Elliott är liten bebis och inte vet att man inte får dra i håret men att Alfred som är stor vet det. Vi pratar mycket om godis och om lördagar, för då får man äta godis och minst 10 gånger om dagen frågar hon om det är lördag nu. Vi blev dessutom bjudna på gottigheter en annan dag, då det inte var lördag och då sa Kalle att det var "ett undantag" och att det ibland blir godis och goda bakverk även andra dagar, då det är fest eller om man bara vill fira eller så.... Ellen har flera gånger frågat om vi inte kan göra ett undantag, sen dess!



Allt hon berättar om som hänt en annan dag än idag, är igår (även om det var tre månader sen...) och hon har svårt att skilja på mitt och ditt, natt och dag rent tidsmässigt och idag och imorgon. Det blir jättegulliga diskussioner av det, ska ni veta och så böjer hon ord på ett helt unikt, härligt sätt, så som ju alla barn gör och det låter så roligt. Hennes snattrande och tjattrande är för det mesta en blandning av ren lycka och njutning och ett evigt tjatande så man får skavsår i öronen.

 -Jag har klippit mig!... -Vem luckar?...  (vad är det som luktar?) -Var är hängett?... (om hängaren på handduken). -Vem togade den?....  -Vaffödå?....(om ALLT!) - Han slogade sig, han gåååtää! (om någon som slagit sig och är ledsen.) -Kan jag ockå få de?....(nagellack, en macka, eller nåt annat som jag har för tillfället.)



På 4H-gården Skälby i Kalmar;  -Mamma, det luckar bajs! Bajs mamma! Han har bajsat! Ussshhh det luckar! (och så ett par, tre bajs till....för bajs är väldigt kul att säga tydligen!)

Andra söta saker som ofta kommer ur hennes mun är -Mamma, vettu.... eller -Ähhmmm... och så tänker hon lite.  -Kan jag få tlycka på den?.... -Jag vill titta på katten! eller -Jag vill mata månstenn! ( det är apparna på pappas Iphone) -Då får man säga STOPP! (hon berättar att när det är någon som gör något mot henne som hon inte vill på dagis, då ska man säga stopp) -Jag har ett äjj (ärr) där men det läk nu! (om sårskorpan på foten). -Jag får sova ändå. (när hon ska sova middag, är trött men inte riktigt vill lägga sig ändå.)



(Gungtime med bästisen Alfred.)

Hon säger govvlett för golvet, prapikka för paprika, gujjka för gurka, kååjeff för korv och sist men inte minst så sjunger hon alldeles bedårande och kan långa, långa texter. Exempelvis Idas sommarvisa och Skrubba lilla brummelman. Hennes bästis Alfred är inte lika förtjust i att sjunga men leker gör de jättefint, tillsammans. De är urgulliga mot varandra, saknar varandra fort, pratar jämt om varandra och vill alltid leka hemma hos den andra. Det är så skönt och lyckosamt att bo vägg i vägg med en sån fin kamrat! Och jag och Kalle trivs utmärkt med hans mor, far och bror också! Bra va!? :)