Ellens alla klänningar.... om att älska att shoppa
Kategori: Ellen
Ellen växer så det knakar (kanske att hon står stilla just i detta nu men oj vad det hänt mycket på sistone) och idag fick jag shoppingcravings och begav mig till centrum för att kolla in sommarrean. Jag hittade massor av klänningar, t-shirts, byxor och linnen till min lilla skrutta som inte längre är så liten! Numera får jag gå över på flickavdelningen och även om det såklart är roligt att shoppa till henne så kan jag inte låta bli att sucka och sukta över de bedårande bebiskläderna som hänger överallt och önska att hon fortfarande kom i dem. Det är så fina färger, milda, lite dova med fina spetsar och mönster..... Jag älskar sånna bebiskläder.
Så fort man kommer in på stl 92 så händer något och vid stl 110 så är allt bedårande borta! Plötsligt ska det vara leopard och shockrosa, illgrönt och katter, glitter och paljetter eller mumin, bamse och det där förbannade urtöntiga kattskrället...tänker inte ens nämna den vid namn, så mycket ogillar jag eländet. Dessutom är allt täckt av olika plastiga tryck. Plast som är giftigt och inte alls bra för varken Ellen eller miljön, så jag har svårt att hitta kläder till Ellen faktiskt. Men idag hittade jag en hel del och jag fuskade lite och köpte ETT plagg med plastigt tryck, för jag vet ju hur mycket hon gillar Pippi, så hon fick en tunika med henne på idag, bara för att den var på rea. Kalle fick spelet såklart och tyckte att jag shoppade onödigt mycket (Kan man shoppa för mycket!? Näää) medan jag hävdar att man kan ha ett plagg per dag och alltså aldrig kan få för många klänningar. Sanningen vet jag ligger någonstans mitt emellan våra olika ståndpunkter.
Ellen i sin vit- och blårandiga klänning i Kungsan för lite sen.
Något som jag inte har köpt men som Ellen lyckats tappa bort många av är hatt/keps/solhatt. Idag hade hennes hyfsat nya rosa keps med grönt, vitt och gult rutmönster på, plötsligt bara försvunnit på dagis och det är inte första grejen som försvinner därifrån. Jag är så trött på att hennes kläder, kepsar eller för den del hårband och spännen alltid får fötter där. Jag vet att det är svårt för pedagogerna att hålla ordning på allas accessoarer men aahhh..... Fan! Ungarna snor varandras grejer, kastar dem ute eller vad de nu gör.... borta är de i alla fall och sällan kommer de fram igen. Ibland tror jag föräldrar struntar i att lämna tillbaka också, vilket jag tycket jäkligt snålt och elakt av dem. Så gör man bara inte! Nåväl, vi får väl se om kepsen hittar hem igen trots allt. Svaga förhoppningar.
Ellen har varit duktig, då får man en klubba (eller så var det lördag..... eller både och!)
Ellen är för tillfället på lekplatsen med Alfred (och hans farmor) så jag fick plötsligt mer tid och hamnade här. Jag har länge tänkt att jag borde skriva ett Ellen-inlägg men nu när hon börjar bli lite större känns det inte riktigt lika okej att skriva OM henne. Hon börjar få så mycket egen identitet och har en egen röst. Hon har starka åsikter och olika attityd, det är svårt att hänga med ibland, så fort byter hon tycke och smak. Jag vill inte lämna ut henne allt för mycket samtidigt som jag ju vill berätta vad som händer, även i hennes värld. Det är fortfarande mycket Alfred, men tjejerna på dagis är såklart spännande och hon verkar oftast komma bra överens med dem även om det ibland märks att hon är något yngre än de flesta andra och inte är riktigt lika tuff som dem, alla gånger. Hon hävdar sig bra ändå, tycker jag och får oftast var med. Det är svårt ibland när man inser att hon faktiskt också kan vara elak, slåss och säga dumma saker samt utesluta någon ifrån en lek. Man vill inte tro att ens lilla tjej skulle göra något sådant men det är bara att inse att de härmar, testar gränser och hävdar sig fram genom livet. Måtte hon bli en fin tjej i slutändan och måtte hon bli en god medmänniska! Vi blir ju det, vi allra flesta men vägen dit är minst lika viktigt och jag är ibland orolig.... ibland inte. Det blir nog bra.... det måste gå, ju.
Och här på väg till Hesselby slott för picnic i det gröna.
