Det finns en del man ångrar, visst gör det det. Det ska man väl dock inte erkänna eller liksom prata om. Jo, om ångern vid felköp och överkonsumtion av olika slag, det pratar vi gärna om. "Fasen vad jag ångrar att jag köpte den där vårjackan. Den andas inte överhuvudtaget och jag blir alldeles blöt fast jag knappt är varm egentligen. Skitjacka!" Eller; "Oj, nu åt jag alldeles för mycket potatisgratäng men den är ju så himla god!" Och "glassen bara ropade på mig, jag var tvungen att tömma byttan för den blir bara frostig om jag fryser om den."

Jag tycker alltid att man hör att man aldrig ska ångra något utan se det som lektioner i livet och jo visst, det gör jag också men vissa saker ligger där och gnager på själen och ger, då och då, dåligt samvete. Som mitt otroligt dåliga och mycket jobbiga beteende gentemot mina föräldrar, när jag var tonåring. Usch vad jag svor, ljög, stal, brusade upp och var uppkäftig. Det finns självklart de som varit mycket värre än jag men det är ändå något som jag känner dåligt samvete för. Jag tog dem mycket för givet, var väldigt arg och besviken på livet i allmänhet och lät det gå ut över, framför allt, min pappa. Men de härdade ut och jag tror faktiskt att de tycker hyfsat bra om mig idag även om de såklart är lite besvikna på en del val jag gjort (eller kanske de val jag inte gjorde) eller vägar jag tog på min resa till den jag är idag.

Sen ångrar jag att jag inte tog tag i mitt studerande mer och läste något vettigt som skulle gett mig ett bra jobb men jag försökte verkligen och det funkade inte då. Jag har ju på senare tid läst upp alla mina betyg men än idag drar jag mig jättemycket för skola, pluggande och allt vad det innebär. Jag varken vill eller orkar gå på universitet eller högskola även om jag förstår att jag borde för att få ett bra jobb. Jag vill fortfarande ha allt lite gratis, inte behöva jobba hårt för att nå ett mål. Det stör jag mig på väldigt, hos mig själv. Att jag är så jäkla bekväm och lagom. Liksom nöjd trots allt. Usch. Jag har aldrig haft något självklart mål heller med vad jag vill bli. Tror det hade varit lättare och mer en självklarhet då.

Jag ångrar att jag varit otrogen. Vad man än skyller på så är det ett brott på något vis och en väldigt ful, egoistisk handling och jag skäms verkligen när jag tänker på det. Jag tänker inte ens gå in på hur, när och med vem och inte heller tänker jag komma med förklaringen till varför. Det hände för länge sen och är inget att göra åt numera.

Jag ångrar ofta mitt heta temperament, min fegheten hos mig själv och att jag saknat mod i vissa situationer. Jag ångrar lögnerna (nästan alla jag någonsin dragit) som nästan alltid har berott på just feghet och rädsla och så ångrar jag de elaka ord som jag spottat ur mig till nära och kära i hätska diskussioner. Jag har blivit mycket bättre på att bråka sen jag träffade Kalle även om jag saknar att få skrika och gapa ibland. Det händer nämligen inte längre. Kan vara hårt frustrerande faktiskt men man vinner i längden på att hålla allt coolt.

Lev nära, lev mycket, lev nu!
Måtte jag aldrig ångra mitt liv!