Saker jag saknar. Jag måste säga att jag är väldigt lyckligt lottad med mycket men en sak jag haft (en gång för länge sen) och som jag nu saknar är mitt tjocka långa hår. I och med min sjukdom så har jag tappat 2/3 av mitt hår och har s.k. manligt håravfall uppå det. Inte kul alls men det är heller inget ens en fåfäng dör av.

Jag saknar go. Lite tålamod och jävlar annama. Lite "jag tänker inte ge upp-go". Det resulterar i en massa trista saker. T ex. att jag slutar träna efter ett tag, börjar äta osunt eller glufsar i mig något sött och sliskit fast jag bestämt mig för att låta bli eller så kan det vara att jag sällan - typ aldrig, slutför en målning, inte gör saker för att det verkar lite för komplicerade eller jobbiga eller inte står upp för mig själv för att jag saknar mod.

Jag saknar energi och påhittighet. Jag tar mig inte ut på promenad eller lek med Ellen i någon park t ex. och jag skyller på att det snöar, är för kallt, regnar, blåser (åh, you name it) fast jag faktiskt tycker det är jättehärligt när jag väl KOMMER ut. Mycket enerverande men ändå får jag inte arslet ur vagnen, som det så vackert heter.

Och till sist så kan jag sakna sällskap. Sen vi flyttade till Stockholm har jag upptäckt att barn gör att en del gamla vänner dragit sig undan och dessutom har de alltid så förjordat mycket att göra att man i stort sett måste boka tid för att kunna träffas. Man känner sig lite bortprioriterad ibland. Visst utbudet och kretsen vänner är mycket större här men ensamheten känns på något vis större också. Det blev inte riktigt som jag trodde, när vi flyttade hit. Jag hade ju inte något jobb här heller, innan Ellen kom till världen. Det gör ju sitt till. Jag hann inte skapa en vänkrets liksom. Visst har jag haft tillfällen då jag kunnat träffa folk (som ex. kyrkans barntimme med sång och öppna förskolan) men det är ju personer jag själv inte valt att träffa och tider och/eller aktivitet som jag inte tycker är speciellt roliga. Ellen har tyckt det är roligt på sista tiden. I början var inte ens hon intresserad. Det är kul någon gång då och då men nästan alltid blir man magsjuk eller förkyld efter man varit där, vilket jag hatar.

Jag saknar solen och sommaren. Nu får gärna det här mörka, blaskiga och hala försvinna. Ett par månader vinter är alldeles lagom, tycker jag och i vinter har den ju verkligen visat sig från sin bästa sida. Mycket snö, kallt och bra väglag (förutom nu då) inget slask (förutom nu då) och sällan dåligt väder. (Förutom när det snöat dagarna i ända men å andra sidan fick vi det vitt och fluffigt sen.) Men som sagt; ett par månader är alldeles lagom. Nu vill jag slippa bylsiga kläder, mörker, kyla och vill kunna gå i skogen igen, fågelskåda, påta på lotten osv.