Vänner. Jag har haft massor med vänner som kommit och gått genom åren. Det blir nog så när man dels har ett långt förhållande och sedan tar det slut. De vännerna jag hade då finns inte kvar i mitt liv. Dels när man flyttar så mycket som jag har gjort så tappar man några på vägen, liksom. Sen har jag vänner som jag knappt pratar med längre och som bor långt borta men som ändå är goda vänner jag gärna pratar med och träffar när tillfälle ges. En vän bor i Australien. Hon ska snart få sitt första barn och det glädjer jag mig åt. Jag har två stycken i Kalmar-trakten, där jag ju är uppvuxen. Vi ses inte ofta, pratar sällan med varandra men det är ändå som igår, när vi väl ses. Ola, en vän jag träffade när jag gick på folkhögskolan i Kalmar har en alldeles egen plats i mitt hjärta och kommer så alltid att ha. Han är alltid så glad, full av energi och är så snäll. Han älskar djur och natur (precis som mig) och har 2 större barn. Han förstår mig och tycker om mig, precis som jag är och det tycker jag är så viktigt! Den andra är Johanna, en gammal klasskamrat som jag alltid har haft sporadisk kontakt med sedan vi slutade skolan och vi har liksom följt varandra genom åren, om än väldigt ytligt. Det är alltid jätteroligt att träffa henne och hennes stoooooora familj. Man blir alltid glad av att höra alla hennes anekdoter och så har hon har alltid lite skvaller på lut, vilket alltid piggar upp. Hon är dessutom klok och stark, vilket ger mig inspiration. Jag har ju massor med bekanta ifrån stan såklart, jag är ju uppvuxen där men det är ingen som jag har någon direkt kontakt med. Det är ju mest på facebook i så fall. Släkten finns ju också där och på Öland. De betyder mycket men på ett annat vis.

2 vänner som jag levt tillsammans med under min tid i Uppsala bor numera i Skåneland och är två mycket upptagna herrar som bara jobbar, jobbar och jobbar. Vi hörs väldigt sällan, ses ännu sämre men de är som två busiga brorsor till mig och jag älskar dem jättemycket. Jag kommer alltid finnas där för dem och jag tror de säger det samma om mig. Niklas träffade jag faktiskt då han var uppe i Stockholm över en helg här nu i vintras. Patrik har jag inte träffat på flera år men vi pratas vid på telefon ibland. I vår har jag lovat att komma och hälsa på dem och visa upp Ellen också. Jag tror jag åker ner den helgen det är trädgårdsmässan. Slå två flugor i en smäll.

Från Norrköping har ju både jag och Kalle flera vänner som vi umgicks en hel del med. Många har flytt landet, en del har flyttat hit till Stockholm och är sånna som fortfarande ingår i kompiskretsen (ingen nämd av dem, ingen glömd) men vissa har helt slutat att höra av sig. Man märker fort för vilka man är viktig! Vi träffar en del av dem när vi åker förbi stan men mycket mer är det inte, längre. Vilket jag personligen tycker är synd men man kan ju inte tvinga sig på folk heller och sen Ellen kom till världen är man tydligen mindre attraktiv som vän men vi umgås gärna med "barnlösa" också, bara så att ni vet! De bästa skatterna från Norrköping är ju annars såklart Hedvig (som ju också bor i Stockholm numera, tack och lov) min lilla darling som jag mer än gärna umgås med så ofta det bara går och så vackra Karin som jag ju snart ska få träffa igen. Åh, så roligt. Det enda som inte är bra med Karin och då menar jag verkligen det enda, det är att hon inte bor i Stockholm! Anders, Mats och Mutte är tre glada grabbar som jag verkligen har haft många roliga fester ihop med och som jag kan sakna väldigt mycket! Festarkompisar ifrån Norrköping överlag är några som jag ibland kan känna att det vore roligt att ta upp kontakten med men det funkar inte riktigt nu när man inte festar längre. Det ligger ju också närmast i tiden. Kanske har jag inte riktigt glömt mitt Norrköping ännu!?

Uppsalavänner har jag inga kvar av de gamla. Det är ändå bara två av dem som jag saknar ibland. Den ena är Elisabeth som jag verkligen tappat bort. Hon finns ingenstans men henne skulle jag gärna vilja få veta lite om. Vad gör hon idag? Och så är det Camilla som jag umgick nästan dagligen med när jag bodde i Uppsala. Utan jag har bara fått nya (men nu är ju de gamla i gemet) genom att jag blev tillsammans med Kalle.  Många generösa, glada och sköna människor i alla åldrar som vi har mycket skoj tillsammans med. Nästnästa helg ska vi träffa minst 4 av dem och så alla deras barn, såklart. Det ska bli kul! Det är dessutom extra roligt när ens vänner har barn i samma eller närliggande ålder som Ellen. Återigen. Två flugor i en smäll!

Sist men inte minst så har vi då hemikring. Stockholm är ju numera mitt hem och vi blir nog kvar här trots att det är dyrt som tusan att finna en shysst bostad och trots att det är svårt att få finnas till i andras almanacka. Här är det sällan spontanfikan som går hem. Nej, alla här jobbar massor, umgås med tusentals och har hundratals hobbys. Att få till en träff med en stockholmare är fasen inte lätt men det går om man är lite envis och när man väl träffas så har man ju alltid trevligt och roligt! Jag kan känna att jag har en del riktigt nära vänner även här ifrån men faktiskt så blir nyvunna vänner mer på ett ytligt plan. Det är som om det kommer med åldern. De där vännerna man skaffade som tonåring eller lite äldre, de är det något visst med, de blir så där djupa, ärliga, innanför skinnet-vänner. Vänner man skaffar idag skaffar man av andra orsaker kanske? Vi umgås på ett annat sätt, ses mer sällan och pratar om så mycket oviktigt. Kanske känner jag annorlunda om 10 år. Då har kanske mina nya vänner hunnit bli mina äldsta och de som känner mig bäst?! Här vill jag återigen inte nämna några namn, för gud förbjude, jag kan ju glömma någon!