Detta med att döpa sitt barn eller inte är en hel mardrömsliknande vetenskap. Usch jag blir galen på det. Vad ska vi göra? Ska vi döpa Ellen eller inte? Ska hon bli medlem i kyrkan så hon har tillgång till all deras verksamhet, giftemål i kyrka, begravning osv. Eller ska hon få välja själv när hon blir stor? Ska vi istället ha namngivningscermoni och vad sjutton innebär det egentligen?! Vilket är mest praktiskt? Vilket är roligast att göra? Ska två icketroende verkligen döpa sitt barn i kyrkan, för det första?! Och om vi väljer att inte ha dop i traditionell mening (i kyrkan) så verkar det ändå bli en exakt lika stor grej av det hela ändå med diktläsning, sånger, tårtor och hela konkarongen.... kan man inte lika gärna ha det i kyrkan då? Så man kan utnyttja lokaler och präst som "sköter snacket"?! Och om man nu ska ha ett dop, vilka ska man då bjuda? Och vilka sånger/psalmer/dikter ska man ha? Måste man ha det!? Jag har svårt för allt det där....tycker ofta det känns konstlat och så "inte jag". Sen är det den STORA frågan om vilka man ska välja som gudföräldrar/faddrar.... jisses! Det är ju jättesvårt! Kalle är minst lika förvirrad som jag är och därför tror jag att det kommer sluta med att allt rinner ut i sanden..... *suck* Det vill jag inte heller! Alla dessa frågor och tankar om Ellens namngivning gör mig sömnlös, förbannad, förvirrad och trött så in i norden.