Jag tittar på morgon-tv varje morgon samtidigt som Ellen struttar runt och plockar ur alla sina leksaker ur sin stora korg och jag förundras över hur stark en människas överlevnadsinstinkt är. Folk sitter fast i gruvor i flera veckor eller vandrar km efter km i midjehögt vatten med bara några få ägodelar i ett tygstycke på huvudet. En världskatastrof är ju faktiskt lika mycket en enda människas öde och alla är, eller bör åtminstone vara det, (men ofta undrar jag) lika mycket värda. Och fast jag blir alldeles översvallande påverkad känslomässigt så går det fort över, för media har härdat mig. Kanske lite för mycket kan jag känna ibland. Jag byter kanal för att slippa känna halsen tjockna och ögonen tåras. Jag byter kanal för att det är på något sätt fel att bry sig för mycket. Man harklar sig, ursäktar sig och skrattar till. Så blödig jag är, kanske man hasplar ur sig och skyller på hormoner. Sanningen är att det gör för ont och att man inte riktigt förstår. Världen är för grym för att man ska kunna greppa, liksom.

Men herregud! Det ÄR ju hemskt! Det är ju helt fruktansvärt! Det är så osannolikt (i min lilla värld) att vår planet blöder från alla ändar och gråter ut sin ångest i form av översvämningar, jordbävningar och global uppvärmning. Att det finns människor som svälter fast jag har kylskåpet fullt av mat, att massor av barn tvingas skjuta vapen i krig de inte alls valt att delta i eller tvingas sälja sina kroppar till män och kvinnor som sexuellt är helt förvridna och sjuka och därför tycker att det är helt i sin ordning. Tänk att det finns människor som varken har tak över huvudet eller en egen plats att sova på och vi tjafsar om vilken sängbotten som är bäst för våra stackars ryggar. Det finns massor av människor som skor sig på andras olycka och överallt i världen växer maktbegäret hos de som ser osäkerheten och hjälplösheten frodas. 

Jag oroar mig för mitt barns uppväxt, att hon ska trivas på dagiset vi väljer och få bra vänner. Att hon ska få rätt pedagogisk hjälp och tillräckligt med stöd i skolan för att till fulla kunna utnyttja hela sin kapacitet och bli så bra som det bara går, på just det som hon väljer att bli. Jag oroar mig för tonåren och hennes första pojkvänner. Jag är rädd för att hon inte ska bli behandlad med respekt och hoppas vid gud att hon ska slippa mobbing och utanförskap. Jag gör vad jag kan för att säkra hennes ekonomiska framtid, så gör även hennes far, farfar och hennes morföräldrar genom olika fonder och bankböcker. Jag oroar mig för hennes hälsa och hoppas att hon ska få ett långt, friskt och lyckligt liv. Ett normalt liv. Vad nu det egentligen innebär...

Är vi konstruerade såhär? Att vi ska bry oss i lagom dos, inte tippa över åt något håll. Skänka en liten slant när samvetet gnager, läsa på lite, diskutera löst vid matbordet och ojja oss över "allt elände" när vi står där och väntar någonstans och råkar börja samspråka med första bästa okänning?! Ena stunden skäms jag över att jag köper ännu fler kläder (som någon stackare har suttit och sytt fast hon inte får lön för det), leksaker (som säkert något barn ändå i slutändan tillverkat, fast det ska vara kollat) eller böcker åt Ellen som hon ändå inte kan läsa. För att i andra stunden tänka att jag ju borde, eftersom jag faktiskt har möjligheten och det vore dumt att inte utnyttja denna möjlighet. Jag vill verkligen leva på ett bra sätt och vara en god förebild men det känns så hopplöst ibland och hur långt ska man dra det hela? Det finns massor att göra om man bara vill, vågar och kan.

Det är när jag tänker allt detta som den stora hopplösheten infinner sig och jag blir i det närmaste apatisk. Det blir för mycket! För stort och rörigt och mäckigt. Därför så sitter jag här, framför en dator med tv:n på i bakrunden och orerar. Jag dissar mina egna lösningar på problemen, den ena efter den andra. För vad är väl jag? En enda liten människa i landet Sverige, långt där uppe i nord dit typ ingen någonsin kommer och där allt är precis sådär lagom bra. Inte illa nog för att löpa amok men lite, så där irriterande kliande.