Hur man har det, beror ofta på hur man tar det. Det ligger väldigt mycket i de orden, tycker jag. Jag känner mig ofta missförstådd och orättvist behandlad. Jag blir ibland besviken på mina vänner, tyvärr. Ibland är det väldigt svårt att inte ta åt sig när någon gör något helt oväntat eller säger sin åsikt, även om den bara missriktat blir till ett personligt påhopp. Jag har själv lätt för att säga fel saker och jag hoppas verkligen att mina vänner inte tar allt för illa vid sig när jag låter min besvikelses tunga tala och min evigt cyniska läggning ligger mig till last.

Personer handlar och pratar utan att tänka efter riktigt. Säger sin mening just där och då utan att tänka på konsekvenserna eller är egoistiska för att de mår bäst så. Jag är en av dem! En av de "frispråkiga" som det snällt brukar heta. Saken är den att jag helt enkelt är för spontan och för mycket av en känslomänniska för att kunna hålla tand för tunga, i de flesta situationer. De få gånger som jag lyckats hålla käft, är jag oftast stolt över mig själv efteråt. Ibland förbannar jag dock mig själv för att jag inte sa något, där och då. Det kunde ha gjort stor skillnad och jag hade antagligen mått lite bättre. Jag vill och måste tro att människan aldrig eller åtmistone sällan, menar illa. Vänner vill ens bästa, menar väl och vill finnas och ställa upp för dig.

Eller? Är vi endast egoister? Gör vi bara goda gärningar för vår egen vinnings skull? Cynikern inom mig nickar häftigt, jojo, visst är det så! Pessimistiskt tänkande ligger för mig, tyvärr. Jag tror sällan gott om folk i allmänhet och ibland tvivlar jag även på mina vänner. Är det därför mitt liv är orättvist? Är det därför jag blir besviken om och om igen? Skulle jag ha mer tur om jag tog livet lite mer på skoj och inte såg så allvarligt på allas handlingar? Skulle jag få det lättare, bli rikare (inte nödvändigtvis ekonomiskt) och må bättre om jag skrattade åt allt som folk och vänner säger till mig och ryckte på axlarna åt varje motgång? Tänk om man skulle vända andra kinden till?! Vad innebär egentligen det, att vända andra kinden till? Att svälja sin stolthet? Att bli likgiltig? Att se genom fingrarna? Att inte ta åt sig eller illa vid sig? Att låta andra ta på sig hedern eller för den delen, skulden?!

Att vara sann! Att vara sann och ärlig mot sig själv är förbannat svårt, ibland nästan plågsamt. Att vara sann och ärlig mot andra kostar ibland alldeles för mycket och gör ibland alldeles för ont för att vara värt det!