Har just lämnat Ellen på dagis och halkat hemåt igen. Jäklars vad halt det är ute nu. Tre gånger på vägen dit höll jag på att dratta på ändan. Tur jag hade vagnen att hålla mig i. På vägen hem gick jag jätteförsiktigt. I eftermiddag när jag ska hämta henne tar jag mina dubbskor, även om det är långa partier som inte är isiga eller hala så är det ändå skönare med dem. Jag blir mer stadig och trygg. Det är bara så jobbigt att de låter så. Synd att det inte går att fälla in de små piggarna. Ellen var inte lika solskensglad i dag när vi gick till dagis men ett litet leende för mobilkameran fick jag i alla fall.




Det går som på räls, kan man säga. Ellen stortrivs på dagis, är inte alls intresserad av mig när jag kommer och hämtar utan konstaterar mest lite lojt att; jaha där kommer du igen. Visst, det är inga direkta protester vid påklädning eller att hoppa ner i vagnen heller utan som vanligt så finner sig Ellen i allt och bara gillar läget. Gud vilken lättsam unge jag har just nu! Jag är så tacksam och glad för att allt går så bra och är så enkelt med hela dagisproceduren.

Att vara hemma på kvällen sen är väl sådär kul då, enligt Ellen. Det händer ju inte så mycket, man är ganska trött och lite hungrig men får ändå vänta på middagen och så har man ingen att leka med. Så ungefär tror jag hon känner. Själv känner jag att kvällarna blir lite stressiga. Man ska fixa mellanmål, bada Ellen (iaf några kvällar i veckan), plocka i ordning, laga mat och fixa lite med tvätt och nya kläder inför i morgon och så ska det borstas tänder och nattas osv. Det är jätteskönt att Ellen kan somna redan runt 19-tiden numera men eftersom vi går upp mycket tidigare så är jag själv ganska trött på kvällarna också. Det blir inte så mycket gjort efter att hon lagt sig. Man fixar lite med disken och gör matlådor osv. och kanske tittar man lite på tv:n eller sätter sig en stund vid datorn (denna evigt igångsatta maskin) och fastnar där. Jag vill verkligen vara mer social egentligen men varken Kalle eller jag har någon ork till det just nu. Det blir kanske lite enklare när rutinerna sitter och det är lite varmare och ljusare ute!? Igår missade jag mitt baspass på Friskis. Middagslagningen drog ut på tiden och plötsligt vart det för sent. Kalle kom ändå hem redan klockan 18 igår. Vi fick åtminstone äta middag tillsammans och Kalle hann leka lite med Ellen innan hon skulle lägga sig!

I helgen blir det riktigt spännande för min del. Jag ska ta tåget till Linköping och hälsa på Karin som äntligen flyttat till lite mer tillgängliga trakter. Det ska bli så himla roligt att träffas igen. Vi har inte setts på snart ett år! Det blir bara jag som åker. Kalle ska alltså ha premiär. En hel helg ensam med Ellen. Och jag har också premiär. En hel helg utan Ellen!! Hua, det känns jättemärkligt, verkligen. Jag tror det ska gå bra men lite abstinens kommer jag säkert att få. Jag får döva den med lite gott rödvin och tjejsnack. Jag känner verkligen att det är dags nu att jag gör något bara för mig själv och får komma iväg en liten längre stund. Längsta är ju annars över dagen då mamma och jag var på delfinshow. Det ultimata hade nog varit att bara vara borta från lördag till söndag men det blir för kort stund för en så lång resa, så nu blir det fredag-söndag. Det kommer säkert gå bra. I värsta fall får jag väl åka hem tidigare om det skulle bli alldeles katastrof. Jag ser, hur eller hur, väldigt mycket fram emot att få träffa Karin igen OCH att få lite egentid också. Sen är det bra för pappa-barn-bandet också. Det stärks ju av att de får vara på tu man hand utan att jag är där och röjer och ändrar och bestämmer något.