Att pappa ska gå till jobbet och Ellen ska till dagis på morgonen, är det som ordas om mest här hemma. Mamma jobbar också, på sätt och vis. I alla fall om man får tro Ellen. Hon är så bedårande söt vår trollunge, just nu. Orden sprutar ur henne, nya varje dag och är det inte nya så är det gamla, som sägs om och om igen. Tjatigt såklart men härligt samtidigt. Idag byggde jag ett torn av hennes stapelkoppar på frukostbordet.
-Titta Ellen, ett torn. Kan du säga torn? frågar jag.
-Mmmm, svarar Ellen och blickar allvarligt på mig.
-Få höra då?
-Tonn!
Ha! För första gången så säger Ellen det ord man själv just upprepat för henne och sedan ber henne säga. Kul! Förut har det bara blivit ett mmm-ande svar och inget mer. Jag var tvungen att ringa Kalle och berätta. Så fort man ringer här hemma så säger Ellen mommo! Allt som har telefonform (olika fjärrkontroller, mobiltelefoner, riktiga telefonen, små platta saker som liknar en mobil) går att ringa mommo på. Sen säger hon Hej, mommo. Bye,bye. Om och om igen och har saken mot örat. Det ser jättekul ut. Om jag däremot ringer upp mormor på telefonen och räcker Ellen luren så står hon blick stilla, lyssnar noga och stirrar på telefonen men är knäpptyst. En gång har hon stirrat på mig och viskat mommo jättetyst men det är allt. Hon är väldigt förvånad över att hon kan höra rösten ur den där saken. Det är samma sak om man ringer Kalle.

På eftermiddagarna äter jag och Ellen mellanmål på framsidan, leker med grannen Alfred, som hon kommer jättebra överens med eller går och plockar bär borta på lekplatsen. Som bekant älskar hon ju bär och nu börjar björnbären att mogna! Igår fick hon melon och när hon ätit färdigt såg vi en snigel som satt på blommorna i vasen. Jag lyfte över den till melonen så Ellen fick studera den på nära håll. Sniglar finns det gott om här och hon är både lite rädd och väldigt nyfiken på dem.



Igår var Alfred på fjärilshuset så vi fick roa oss på egen hand. Ellen drog ut en massa leksaker som hon radade upp i sin egna lilla trädgårdsstol.



Sen ville hon titta på korten jag tog och smög sig fram, just när jag skulle knäppa ett till!



Det går bra att lämna Ellen på dagis. I måndags var jag där i ca 1½ timme innan jag till sist lämnade henne. Hon råkade slå i ryggen mot ett av trappstegen på utetrappan, precis före så hon var lite ledsen redan då och grät nån tår och ville inte stanna kvar när jag skulle gå men det gick snabbt över och sen hade det gått finfint. I går när jag hämtade henne blev hon strålande glad och mötte mig med en bamsekram och i dag var det som vanligt ganska lättsamt att lämna. Det känns skönt att hon är så självständig och säker. Speciellt nu när det kommer bli ännu längre dagar i och med att jag börjar skolan. Samtidigt kan jag ibland få känslan av att hon egentligen mest är väldigt tålmodig och liksom finner sig i alla situationer, fast hon egentligen inte vill. Hon är ju väldigt tålig och tuff, gråter sällan eller är speciellt blyg eller rädd av sig. Om hon slår sig och börjar gråta så går det väldigt fort över. Jag hoppas hon ändå vågar säga ifrån, vågar visa vad hon vill och känner. Det vore hemskt annars!

Ja, som sagt. På måndag börjar även jag "jobba" igen. Tänk att få sätta sig i skolbänken efter så många år. Det känns väldigt märkligt och nervöst också. Jag är rädd för att de här åren hemma har gjort mig försoffad, seg som kola i huvudet och stress-ömtålig, så vi får se hur det kommer att bli. Jag kommer definitivt att vara trött i alla fall. Av att plugga blir man trött på ett helt annat sätt än av att ta hand om sitt barn. Det ska bli skönt att få bli trött på annat vis! Jag ser verkligen fram emot alltsammans.