Torsdagen började ju bra. Tidigt frukost med lilla familjen. Mysigt att gå upp samtidigt som Kalle och äta, prata lite och pyssla. Ellen och jag hade packat nästan allt inför resan redan, så vi kunde ta det hyfsat lugnt på morgonen och gav oss iväg i god tid till T-centralen för att ta X2000 till Kalmar (via Alvesta för byte). När vi stod där på perrongen och väntade, såg allt så bra ut så. Tåget skulle komma 10.21 men klockan var 09.55 bara när vi anlände. Men så kom det inget tåg! Klockan blev 10.29 när det kom upp en ny tid. 10.30. Men det kom inget tåg då heller. Först ändrades sen tiden var 5:e min och sedan var 10:e min och till sist var 15:e min! Vid 10.40 gav vi upp och gick in för att vänta så vi åtminstone slapp frysa. När klockan var 11.10 fick vi informationen att det brann i nåt elskåp och därför var strömmen avstängd. Efter två timmar kom strömmen äntligen igång, tågen kom in och vi kunde stiga på. Sen dröjde det inte länge förrän vi for i väg.

Ellen tyckte det var jättespännande att åka tåg. Hon hade sovit under tiden vi väntade så hon var pigg och glad när vi kom ombord. Hon tittade på alla resenärer som satt runt i kring oss och flirtade in sig hos tre killar som satt vid bordet brevid oss. Vi småpratade lite då och då under resans gång. Konduktören var himla glad och hjälpsam. Väldigt trevlig. Jag tror de har satt in extra trevlig och tålmodig personal nu när allt, verkligen allt går fel på SJ. Grannarna på tåget var 2 killar som skulle mönstra och en äldre kille som var lärare. Det var läraren som kläckte ur sig att; SJ heter ju SJ AB och det blir ju var de är, baklänges! Så skrattade han högt och killarna skrattade med. Hö hö.... bajs....höhö. Just i den stunden kändes det ju ganska befriande att säga det, kan jag tänka. (Man var ju måttligt glad över att få stå och vänta i två timmar, även om det inte var deras fel direkt. Det är ju bara SÅÅ typiskt dock!)

Väl i Kalmar tog jag sen bussen ut till Smedby, som stället heter där jag är en gång vuxit upp. Skönt att få känna grusknaster under fötterna och känna lite mildare vindar samt se asfalten igen. Här har våren kommit lite längre än hemma i Stockholm och eftersom jag har längtat så efter våren så är detta en riktig bonus. Jag fick pasta med baconsås utav mamma och Ellen busade med morfar en bra stund utan att bli ledsen.



Min kära mor hade ju inte kunnat låta bli att shoppa kläder till Ellen så de var vi ju tvungna att titta på. Hon hade handlat tre par byxor och säkert 8 st bodys. Tok, så bortskämd deras enda barnbarn kommer att bli, verkar det som. MEN, jag klagar inte ett dugg. Jag tycker ju själv så mycket om att shoppa kläder till Ellen, så jag blev bara väldigt glad och tacksam. Jättefina kläder var det.

Idag har vi tagit en långpromenad ner till affären i byn och handlat massa gott till i kväll. Vi ska göra kebab i pitabröd och så köpte vi lite choklad och annat smaskens också. På vägen hem träffade vi en gammal skolkamrat till mig som vi snackade lite med och sen fick vi för oss att vi skulle gena över en fotbollsplan och en äng (där vi alltid går om sommaren) men det gick väl sådär då, med barnvagn. Vi skrattade så tårarna sprutade och mamma kämpade som ett djur med att skjuta barnvagnen i snön medan jag bar kassarna. Vi skulle ju bara ha vänt och gått den långa vägen men envisa som vi är, så fortsatte vi. Vi skulle prompt över, det var bara så! Och skam den som ger sig. Det gick sakta men säkert även om det säkert tog 10-15 minuter längre tid än vad det hade gjort att gå den långa vägen. Jaja, ett gott skratt förlänger livet och lika så lite motion. När vi kom hem åt vi minimagnumglass och drack kaffe. Ellen fick smaka glasspinne men den var inte så intressant. Kul att sitta hos mormor dock. Här i nya fina adidas-dressen som hon fick i födelsepresent utav tant Eva. Nu är den nästan lagom. Liiiite för stor ännu.