I tisdags var Ellen och jag till Söderledskyrkan på sångstund och efteråt lite fika och lek med de andra barnen. Vi fick som tur var åka bil dit med Josefina och Deon. Det var verkligen uppskattat eftersom det var väldigt snöigt och svårt att ta sig fram till fots. Det var lite mindre folk också denna gången. Kanske för att tunnelbanan var avstängd?! Kalle fick åka buss till jobbet. Igår hade jag en riktigt tråkig dag och det kändes som om Ellen också var lite rastlös och uttråkad. Jag dammsög och plockade lite men annars gjorde jag inget speciellt. Tittade på en film vi hade inspelad och försökte roa Ellen. Hon var mest trött och sov ganska mycket igår. När hon inte sover ligger hon på mage och kräks. Får hon inte ligga på mage så blir hon ledsen och skriker och gråter, så vad gör man!? Ska inte hennes magmun ha vuxit till sig nu? Jag börjar bli less på att torka kräk hela dagarna. Ja, jag vet att jag gnäller och det hade säkert ni också gjort om ni hade fått köra en tvättmaskin om dagen pga det! Dessutom gör man ju henne ledsen varje gång man måste tvätta hennes ansikte och händer och allt annat som råkat få kräk på sig och strippa ungen och byta outfit flera gånger per dag. Inte hennes favoritsyssla heller...

Imorgonkväll blir det väldigt trevligt, hoppas jag! Då ska jag gå ut och äta på en liten kvarterskrog som heter Jesses. Det var två av mammorna från gruppen som tipsade om detta stället för länge sen när vi satt och fikade en förmiddag före föräldrargruppsträffen. Vi sa att vi skulle gå dit någongång och nu blir det av. Det är flera stycken mammor som ska med men vi ska inte ha med oss barnen. Det blir första gången jag gör någon sånt här utan Ellen sen hon kom till världen, så därför känns det lite extra. Någon kväll framöver sen får väl jag och Kalle försöka hitta en barnvakt så att vi kan komma iväg och fira vår 9-årsdag som vi hade den 14 februari. Eftersom vi då var magsjuka eller precis hade varit det så var det inte riktigt läge att fira då. Men men, någon gång så ska det väl bli av. Romantik och "egen-tid" är en bristvara i vårt hushåll just nu. Inte för att det gör något egentligen men det vore samtidigt trevligt, det ska jag inte sticka under stolen med. Det hade nog enkelt fixats också om jag hade haft mina föräldrar i närheten. De hade lugnt ställt upp och varit barnvakt till Ellen men eftersom de bor 55 mil härifrån är det inte så lätt fixat, tyvärr. Dessutom måste det vara någon som känner sig bekväm med barn och som man känner väl och som känner Ellen väl och eftersom våra vänner alltid är så himla upptagna så ses vi så sällan att Ellen hunnit glömma bort vilka de är mellan gångerna. Förutom de andra mammorna (de träffar ju Ellen en gång per vecka åtminstone) men det känns ändå inte riktigt rätt, av någon märklig anledning. Jag tror de skulle vara utmärka barnvakter men det känns ändå inte som att man känner dem på rätt sätt för att fråga om en sån grej. Jaja, det löser sig alltid med det. Man kan ju göra massor av saker MED barnen också. Ibland vill man ju dock vara ensamma.... det är då det blir ett problem.