Redan efter en vecka hemma längtar jag bort och vill ge mig ut på nya äventyr. Dagarna blir lite för långa och tråkiga när det bara är jag och Ellen, speciellt dessa regniga dagar då man inte kan hitta på något, vara ute. Jag måste skaffa henne regnkläder så fort hon går. Så länge hon kryper känns det inte så aktuellt att vara ute i regnet eller det är väl aldrig roligt att vara ute när det regnar men när hon blir lite större kan jag tänka mig att hon vill ut oavsett väder. Vi har roat oss med gåvagnen, Mollyboken, fåret Shaun och bus under täcket m.m och i torsdags var Malena och Leo på besök. Leo var som en virvelvind i jämnförelse med Ellen. Han drog och slet i allt han kom åt och stackarn klämde sig i skåpsdörren bland annat. Han bankade en träskallra i huvudet på Ellen så hon började gråta. Hon var så snäll och satt kvar och bara hukade sig, stackarn. Hon måste lära sig att ta för sig och säga ifrån bättre! Lite senare på eftermiddagen kom även Jossan och Deon upp och det blev full rulle ett tag. Alla var varma och trötta så det gick inte många minuter mellan gråtattackerna. Det var komiskt på något vis men samtidigt lite jobbigt att se hur olika flickor och pojkar kan vara. Ellen kan också banka, nypas och dra men grabbarna är mycket mer burdusa och tuffa, tycker jag. Något äldre också, skall tilläggas. Jag hoppas Ellen tuffar till sig lite nu framöver, annars får hon det jobbigt på dagis sen.



Idag har Kalles o min f.d chef Mattias varit på besök hos oss. Med sig hade han sin dotter Linn som är ca 1½ år. Hon och Ellen lekte jättefint ihop och hade nog riktigt roligt tillsammans. Även Linn ju kan gå och hon tar också för sig lite mer än Ellen men det var ändå på ett lugnare sätt. Vi åt goda risvårrullar till förrätt och sedan färsk taglietelle med saffrans- och tomatsås, kyckling, ruccola och coctailtomater. Gott vitt vin till det. (Fördelen med att bo som vi gör är att kunna åka tuben och inte behöva ta bil.) Allt vart gott och uppskattat. Sen tittade vi på korten ifrån Riga- och New Yorkresan. Mattias hade varit i New York för 10 år sen men hade redan glömt bort det mesta, sa han. Tror jag det, han reser ju jämt och upplever så mycket att det blir svårare att minnas allt. Man minns nog bara de allra mest spektakulära sakerna då, antar jag. Han skulle också till Turkiet (hela hans företag faktiskt) på semester ungefär samtidigt som oss. Men de skulle till Side och endast 1 vecka. Ibland kan jag sakna företaget lite men jag är ändå glad att vi flyttade hit och att Kalle började jobba med annat. Men arbetskamraterna och den där speciella småföretagsandan som var, kan jag sakna ibland.



Här sitter papporna med sina döttrar. Fint kort!