Ät din spenat var dag så får du starka ben! Så sa alltid min mormor men hon bjöd aldrig på någon spenat någonsin...?! Starka ben har jag dock!

Ellen bara älskar att stå upp när jag stödjer henne under armarna och är riktigt stark tycker jag. Även om hon är lite vinglig och svajar där hon står så är leendet stort och hon ser helnöjd ut. Jag tycker mest hon liknar en fyllebult och det får hon höra också, även om det är kärleksfullt sagt. När hon inte orkar stå längre så skjunker hon ihop som en liten boll och benen de hamnar lite hur som haver, jag skrattar lika gott varje gång!

Det är så härligt nu när man får lite mer kontakt och hon ger respons när man snackar med henne. Armarna far som propellrar på henne och hon "ooo-ar" och "agrrrr-ar" för fullt. Annars har det inte kommit igång med så mycket joller ännu. Det kommer nog komma mer och mer för varje dag nu.

Härom dagen skulle jag och Kalle ta foto på Ellen i sin fina pepparkaksdräkt. Kortet tänkte vi sen göra till julkort och skicka till släktingar med en liten julhälsning. Det var svårare än vad vi trodde att få henne att för det första le på kortet, för det andra att titta in i kameran när hon väl log och för det tredje att få henne att le, titta in i kameran och sitta still med armarna. Oj, oj vilken pärs! Det slutade med att Ellen helt tappade tålamodet och vi fick nöja oss med ett foto där hon ler och tittar åt sidan men där armen går att klippa bort! De korten där hon protesterade blev på något vis sötast! *finss*